Värmlandsresan med Norrköpings Stenklubb 23 - 27 maj 2001

Författare: Kerstin Griberg

Efter att ha klickat och sett på bilder nedan i texten kommer du tillbaka genom att klicka på BAKÅT upp till vänster på bildskärmen

Dagen var långt framskriden. Solen kastade ett varmt, gult sken över den lilla skara människor som stod och betraktade det som var Sveafallen. Gruppen var Norrköpings Stenklubb. Dagen var den 23 maj 2001. Av fallen syntes inte ett spår, bara en bergvägg där några blivande bergsklättrare höll på att öva.
Hemkommen läste jag ur Bra Böckers utgåva 1980, att vid Degerfors, på gränsen mellan Värmland och Närke, bildade Svea älv ett stort vattenfall, Sveafallen, vars fallhöjd var 32 m med en vattenföring av 20 000 m3/s. Nu är det TORRT stod det, vilket härmed bekräftas.

Citat ur Nationalencyklopedin, publicerad 1998, säger följande:

"Svea älv" det avlopp som östersjöstadiet Ancylussjön förmodats ha haft mot havet i väster för ca 9 000 år sedan. S. skulle ha gått över Sveafallen vid Degerfors och sedan vidare ut i nuv. Letälvens dalgång på gränsen mellan Närke och Värmland. Teorin om S. framlades på 1920-talet. Enligt den moderna bilden av händelseförloppet torde S. dock aldrig ha fungerat som Ancylussjöns avlopp. De storslagna ytformerna i området anses numera i stället huvudsakligen ha bildats av isälvar vid isavsmältningen, medan Ancylussjöns avlopp i stället gick genom Otteid-Steinselva-sundet i s. Norge och (i ett senare skede) genom Stora Bält."

Här fanns dock jättegrytor och det var mycket intressant att se. Kaffet smakade bra i den grönskande omgivningen. Så härligt att sommaren är i antågande. Det är något visst med dessa tidiga stenletarresor, den saken är klar.

Den här gången var det 16 personer, som känt sig manade. Forntidsresor, d v s, Monica och jag, hade i sedvanlig ordning "tänkt till" i god tid. När vi sedan rådfrågade de "vise" i klubben, så var det inte mycket som stämde med broschyrernas löften. För 10 år sedan fanns det multum på ett ställe men nu var det inte värt ett besök. Eller så var plötsligt ett ställe inhägnat eller öppnade inte förrän 1 juni. Så vi bestämde en del "måsten" och att sedan i demokratisk ordning prata oss fram till nästa dags äventyr.

Nu snabbt iväg till vandrarhemmet i Lesjöfors, Esperantogården. Vår meterolog Anders berättade för oss om några underbara grå/rosa moln som vi såg. Det var altocumulus lenticularis, böljemoln. Jag tog kort genom bilfönstret till mina medresenärers stora förtjusning. Dom blev bra, sic!
Framme vid V-hemmet. Stora, lite kala rum.Vi fick bo som vi ville. Inget knussel här inte. Snabbsamling. Bestämde oss för sovmorgon. Natti, natti.

24/5 torsdag

Väckning 7,00. Efter en enkel frukost, serverad av värden Lennart, som för övrigt gav oss en inblick i esperantons mysterier, åkte vi till Långban. Mitt tidigare besök där gav ett ganska magert resultat. Jag blev tillsagd att leta rodonit, vilket jag gjorde och inte hittade. Min fantasi sträckte sig den gången inte längre. Nu blev jag glatt överraskad över mångfalden vackra stenar. Jag hittade inte rodonit, men det var det andra som gjorde och Arne förärade mig ett fint stycke. Av Anders fick jag ett par bitar hausmanit, silverglänsande saker. Våra experter Bertil och Arne examinerade våra fynd. Kaffe vid sjöastrand och ljuvligt väder. Jag säger som kåsören - "Av fröjd vill hjärtat gråta".

Men vi skulle hinna mer idag.Via Filipstad tog vi oss till Nordmark, där vi beundrade ett stort vattenhjul med stånggång.
Det är vid sådana har tillfällen som man skiljer agnarna från vetet. Jag hör definitivt till agnarna. Jag tar två kort och så är det klart. Andra går fram och undersöker och diskuterar och tänk vad dom kunde på den tiden och det här är grejer det. Vi gick och drev lite, men vi hittade inget spännande så vi fortsatte till Brushöjden, där vi skulle leta efter täljsten. Enligt vandrarhemmets anvisningar skulle vi komma till en körväg och på vänster hand skulle finnas en snitslad väg, som ledde till täljstensbrottet. Körvägen var inga problem. Vägen bar uppåt, och vi gick och gick, men inte hittade vi någon avfart. Till slut var de mest envisa ända uppe, och se, där till vänster var en stig utmärkt. Vi störtade oss in i skogen. Det var snårigt och risigt, men till sist var vi framme - vid älgpasset. På väg ner till bussarna hördes Monica ropa från skogskanten. Hon hade funnit stället. Och nu plockade i varje fall jag lite pliktskyldigast täljsten. Vi var ju ganska trötta vid det här laget.

Kl. 17,00 var det mat på Esperantogården. Vi hade slagit på stort och beställt mat. Värden hade den tilltalande egenskapen att säga sig kunna fixa mat närhelst vi ville, även nattetid. Jag hörde till den skara som tog det säkra före det osäkra och åt kotletter. Halva gänget åt någon slags gratäng med kål, morötter, malet kött och potatismos.

Efter maten sprang Monica och jag ut till marknaden, som avhölls denna helg, Och inhandlade en liten älg och två påsar brända mandlar att ha som pris, för vi tänkte glädja våra kompisar med en limericktävling, anknytning Värmland förstås.

Nu ar det så att en del har hur mycket energi som helst. Halva gänget stack iväg till muséet där de visade ett ljusspel. Den trötta halvan fikade och hade frågetävling och trivdes så där i största allmänhet. När folket återvände utlyste vi en tävling som gick ut på att fixa en limerick med anknytning till Värmland. Den skulle redovisas sista kvällen. Lär i vissa fall ha fungerat som ett utmärkt sömnmedel.

25/5 fredag

Avresa 8,30. Mårbacka stod på programmet. Vi var framme i god tid före visningen 10,30.
Vi hade den enorma turen att som guide få en kille, som arbetat som intendent här i många år. Som liten var han fascinerad av tant Selmas stora hattar och fina bilar. En gång fick han frågan - Vad heter du då min lille gosse? Han svarade - Jag heter Ragnar Ramström, är fem år och en riktig karl. Han berättade mycket medryckande och var full av beundran över Selmas suveräna sätt att ta hand om sina anställda. En lustig episod: Som nybliven nobelpristagare var Selma bjuden på kaffekalas i trakten. Nar hon tänkte gå fram till kaffebordet hejdades hon av värdinnan med orden - Nej, Selma lilla, fruarna först.

Från Mårbacka till Tossebergsklätten. Låg högt, milsvid utsikt. Underbart vackert. Arne knackade loss en stenbit, för här var en för honom okänd bergart. Provet är nu skickat till SGU, som väl så småningom kommer att lämna besked. (Svaret har nu kommit och visar att stenbiten troligen har krossats och pressats upp från lager långt ner i berggrunden) Lunchen avåts här uppe och bestod av pannbiffar med lök, och bättre har man ätit, så nu ordar vi inte mer om det.

Och så var det stendags igen. Hålsjöberg. Kyanit. Ett aluminiumsilikatmineral som anrikades i Persberg. Ja, jag säger bara det. Så tjusigt. Stora stenblock som skiftade i blått och rosa. Det var så grannt.
En stockholmsklubb, som vi stött på i Långban hade just gjort sitt vid Hålsjöberg när vi kom dit. Vad vi plockade och slet och så mycket fint vi fick med oss hem. Det var rena rama julaftonen.

Efter fika i naturen tog vi oss till Ekshärad för att beskåda livsträden på kyrkogården. Mycket vackert och speciellt. En tur in på ICA och hem för mat, planering och samvaro efter en lyckad dag.

26/5 lördag

Gåsgruvan. Lätt som en plätt. Där var bommar för, så besökare göre sig icke besvär. Och lika bra var det, för nu var det Filipstad som gällde. Nils Ferlin vid kanalen på sin bänk, blev fotograferad med nya kompisar, så klart.
Och sedan gick vi på loppis. Och så på hantverksutställning och tog lotter och vann. Omväxling var ordet. Så bar det av till Domus och "dagens". Stor salladsbuffé, bröd, smör, dricka, inbakad spätta och kaffe på maten. 60 spänn. Gott och billigt. Det får bli den här resans stjärnmatställe.

Muséet Kvarnen. En höjdare för en del, sisådär för andra. Efter Kvarnen "råkade" vi gå förbi loppis igen. Blev fast för ett sånghäfte med gamla låtar.

Monica, Brita och jag till Domus för att handla ingredienser till en sallad. Vi tänkte fixa till och äta gemensamt på V-hemmet på kvällen istället för att gå ut på någon restaurang.

Efter Filipstad bar det av till Gammelkroppa,
där vi besåg nyrenoverade gamla hyttor.

Till Långban för fika. Därefter åkte halva gänget hem för att förbereda inför kvällen. Den andra halvan ville "gå över" Långban en sista gång.

Och kl. 18.00 gick vi i kyrkan. Där var nämligen en liten konsert av tre kyrkokörer från Vagnhärad, Trosa och Västerljung. De bodde på vårt V-hem, så det var en kul grej. Det kändes rätt att koppla av en timme i en lugn miljö.

Och så började vår salladskväll och vi hade jättetrevligt. P1ötsligt reste sig Bengt upp och började hålla tal. Han tackade för en trevligt ordnad resa, och överräckte presenter. Monica fick ett par bamsiga örhängen, jag ett stort halsband och Arne, som borde gå vidare i utvecklingen, fick "Geologi för folkskolan från år 1934". Bertil förärades en dörrskylt.

Efter fika och frågetävling blev det så dags för redovisning av framvärkta limerickar. Jag blev djupt imponerad. Många hade skrivit, och de var bra. Gick inte att kora en vinnare, så vi lottade. Något annat hade inte känts bra. Monica och jag deltog utom tävlan. Ann-Britt fick, välförtjänt, 1:a pris. Andra favoriter Margaretas "hitte e' hatt" och Bengts "långvårdspaj". Margareta hade av en ortsbo fått veta att vår värd, när han var liten, kommit hem med en mössa och sa - titta, jag har hitte e' hatt. Sedan fick han heta det. - KLICKA här för redovisning av tävlingsbidragen! -

27/5 söndag

Kl. 10 sa vi saluton kaj dankon (hej och tack) till Lennart och Esperantogården. Vår snälla värd hälsade oss välkomna tillbaka, och kunde även tänka sig att ordna någon liten kurs i esperanto. Så blir det väl inte, men vi var ganska många som åkte hem med både ordbok och sångbok på just detta språk.

Norrut bar färden. Vi skulle nu till Kärrgruvan för att titta på Polhemshjulet. Vid Mossgruveparken lunchade vi på gårdagens sallad, som var ännu godare i dag. En regnskur fick oss att krypa in i bilarna och där roade vi oss med ett par gåtor på östgötska. - Vad är det som är rött, har fyra ben och kilar fram i skogen och börjar på O? Svar: Oäv. Eller vad sägs om den här - Kan du säga ett djur på två bokstäver? Ja, det kan inte va koa, och inte är det soa, så det måste va e ap.

Så åkte vi och tittade på Polhemshjulet. Ett pumphjul (tramphjul). Långa stänger utmed en väg ledde ner till ett pumphus. För att förse Polhemshjulet med tillräckligt vattenflöde, grävde man en kanal från Bålsjön. Kanalen är över tre kilometer lång men bara 60 cm djup. Kanalen är bevarad men idag överväxt och svår att följa. Killarna sprang runt och sa - tänk vad dom kunde och vilket gnissel det måste ha varit.

Efter samråd föregående kväll skulle vi nu besöka ett av Sveriges 11 världsarv, Engelsbergs bruk.
Här handlar det om järnets äldsta historia. Skönt att veta att inget av det här kommer att förstöras. Gick och tittade så länge vi orkade. Fikade på café Slaggarboden.

Så bar det hemåt, för nu var det roliga slut för den här gången. Skildes efter sedvanligt kramkalas. Hemma i lägenheten 20.30. Ännu en resa lyckligt i hamn. Och visst var väl den här också jättetrevlig. Lite mer "spontan" än förra årets. Jag saknade kanske något litet stenmuseum. Vi hade ju från början haft tre på förslag. Och de tekniska underverken? Var det lagom blandning? Diskussioner i bussarna på hemvägen om vart nästa års resa skall gå, Värmland/Västmanland/Dalarna, Gotland eller kanske Finland med sin spektrolit. Vi får se. Forntidsresor tackar för sig och hoppas att vi ses nästa år.

Åter till "Resor"