Resan till Skåne med Norrköpings Stenklubb 13-16 maj 1999

Författare: Kerstin Griberg

Så hade vi tänkt oss: - Inget jäkt, naturupplevelser med sten- och fossiljakt lagom dosering, lunch varje dag på något litet trevligt ställe och över det hela skulle naturligtvis solen lysa som besatt.

Vid 8,30-tiden kom vi iväg i två minibussar med Monica och Göran vid rattarna. Efter följde Wegners, med hund, i sin bil.

Efter så där en 15 mil var vi redo för den första kafferasten av många.

Det var bara det att de ställen vi hittade var taklösa och omöjliga att stanna vid. för nu var det, enligt Göran, regn och drivis. Ja, ni hörde rätt. Det där med drivisen var väl möjligen att ta i, men regna gjorde det. Till sist hittade vi ett bra ställe vid Barnarp, söder om Jönköping, der vi kunde få våra behov tillfredsställda, både inkomster och utgifter, om man så vill. När vi åkte därifrån 11,30 var solen nästan framme - och känn vad solen värmer, sa någon. Att jag och värmereglaget i bilen hade del i det hela höll jag tyst om. Nu blev det snabba ryck, dagen var ung, men mycket skulle hinnas med före kvällen.

Vår första stora upplevelse blev Skäralid, som ligger på Söderåsens norra sluttning mellan Röstånga och Ljungbyhed. Det är en brant, djup dalgång (Skånes Grand Canyon). Dalsidorna är täckta av nedrasade, kantiga block och stenar. I övrigt bokskog. Skir grönska och röda löv på marken. Vi åkte upp till Kopparhatten, där vi hade en förunderlig utsikt. Var detta Skåne? Vi tog på oss det vi hade i klädväg, fikade, fotade och insöp med välbehag hela härligheten.

 

Sedan stod Rallate på tur. Det skall vara resterna av en gammal vulkan. Vad man ser är det, av basalt, utfyllda kraterröret, som består av ett hundratal fem- eller sexkantiga pelare. De ligger ungefär som en vedstapel. Efter en hel del letande hittade vi äntligen platsen. Det var inte alls som vi tänkt oss. Med en hel del fantasi kunde man väl få till något i pelarväg. Fotas skulle det ju förstås. Fin i kanten som man är, tog undertecknad ett steg tillbaka för att inte vara i vägen. Det bar sig inte bättre än att jag fick en stor sten i knävecken, ramlade förstås och slog mig ganska rejält. Det kunde ha gått betydligt värre, och efter lite tröstens ord från kompisarna, jag märkte att Britta höll reda på mig och mitt huvud ett bra tag efteråt, fortsatte vi vår resa.

Vi ringde till vandrarhemmet och bestämde vår ankomst till 20,15. Lunchen på något trevligt ställe var bara att glömma. 16,40 på väg till S Sallerup i och för flintaletning. Vi, som varit där förut, mindes den lilla ärtgöna sjön vid vars stränder vildkaniner hade sina bon. Vi mindes också de stora flintabollarna, som innehöll så fina kristaller. Vi gladde oss verkligen.  Döm om vår förvåning, förfäran, förtvivlan (v g välj) när vårt tjusiga ställe helt enkelt var borta. De höll på att bygga en väg över hela härligheten. Till sist lyckades vi i alla fall hitta lite bra flinta vid en sjö, men inte vår.

Efter en kort titt på Limhams kalkbrott for vi vidare mot Öresundsbron.

 

 

 

 

Vi beundrade detta fantastiska byggnadsverk men hastade snart vidare mot vandrarhemmet. Göran la på ett extra kol och ansträngde sig verkligen f6r att hinna ikapp de andra, tills någon lugnt påpekade att de var efter oss. Då kunde vi bara konstatera att vi var nog ganska trötta vid det här laget.

Framme vid Smygehuks vandrarhem 20,10.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med en kvinna mindre än beräknat och med en kille plus blev det lite knepigt vid uppdelningen av rummen. Till slut 1öste sig det hela med jätterum för en del och omgjort brygghus för andra. Hos Göran och Anders inhystes dessutom en lite udda kille, som de inte var så glada åt. Det var väl ett "så där" ställe. Vi hade i alla fall tillgång till kök, vilket var välbehövligt. En del av oss"gjorde" Smygehuk by night, andra trälade ner till stranden i mörkret vägledda av dåliga ficklampor, bara for att det skulle så vara.

Fredag

Spänstiga män bestego i gryningen fyren. Det var säkert fint och kanske ett måste. Efter en, för min del, spartansk frukost, tackade vi för oss och styrde kosan mot Kämpinge och bärnstensmuséet. Kom lite för tidigt så vi gick ner till stranden för att leta bärnsten och flinta. Vid muséet hade vid tur, för den yrvakne sonen i huset konstaterade bara att nu har farsan klantat sig igen. Jag kommer om två minuter. "Farsan" hade glömt att vi skulle komma. Vilken tur att killen var hemma. Han visade sig vara en både trevlig och kunnig person som skötte det hela med den äran. Efter att ha beundrat allt och handlat en del var det dags for Smygehann och rökt fisk att inhandla och avnjuta vid senare tillfälle. Tankade bensin och korv.

Eriksdals kvartsbrott. Fika och regn. Onslunda (flusspat och blyglans). Fanns en hel del, men REGN. Det var festligt att se folk i regnkläder med paraply i ena näven och hackan i den andra. Låtom oss ej förtröttas, men när skall jag få ta fram schorts och solliv.

Vi tänkte nu om lite i programmet och satsade stort på Kivik och Kungagraven. Det var en bronsåldersgrav bestående av ett stort stenröse byggt över en hällkista, vars sidohallar är försedda med hällristningar. Vid rekonstruktionen byggde man en öppen gång in till gravkammaren. Det hela var mycket ståtligt och intressant och väl värt den blöta vandringen över det öppna fältet.

Nu i ilfart till Vandrarhemmet i Höör, vid Stenskogen, och en något försenad lunch. Klockan var väl ca 20,00 och en del av oss hade bara ätit 2-3 mackor på hela dagen. Vart tar alla goda föresatser vägen? Nå, efter incheckning på det välordnade och trevliga vandrarhemmet bar det av in till Höör. Där hittade vi världens bästa matställe med en urtrevlig kypare och jättegod mat. Billigt var det också. När vi bad om något att ta med överbliven mat i, trodde killen att vi skämtade. Men vi sa att en av våra medlemmar var hemma och vilade sig och skulle bli så glad över lite gott kött. Då fattade han "hundgaloppen", och vips var kommande dagars matfråga 1öst för vår fyrbente vän. Hoppas bara att inte killen tänkte - ja se pensionärer, för vi är ju en del sådana i klubben, nu skall de hem och steka pytt.

Lördag

Mycket god frukost. Ett ställe med klass. Hyfsat väder. Törs man säga det högt? Tykarpgrottan nästa. Här bröt man kalksten mellan åren 1741 - 1888. Grottan består av stora salar. I väggarna ser man fossil, mest belemniter. Temperaturen i gruvan är på sommaren +9 grader och på vintern +7 grader. Denna jämna temperatur gör att fladdermöss trivs bra här. Man har påträffat sex olika arter. Eftersom fladdermössen störs av besök vintertid så öppnar man grottan först i maj månad.

Vår grottvandring gick till så att vi fick var sitt stearinljus i näven. Så snubblade vi fram bäst vi kunde och bäst gick det om man följde guiden som hade kostat på sig en lykta. Det var som gjort för Sankta Lucia, vilken vi också skrålade efter bästa förmåga. En rolig grej var att man spelat in Ronja Rövardotter i stora salen. De som ville, och det ville man ju, fick krypa genom en smal gång, och så skulle man önska sig något, som skulle slå in om man varit snäll. Det är klart att man kröp och, mot bättre vetande, även önskade.

Vädret är utan tvekan ett uns bättre. Vid det här laget är man tacksam för det lilla. Vi har i bussen diskuterat olika molnformationer och har väl fullständigt knäckt vår gode meteorolog Anders med att envisas att det bara finns två typer, högtrycksmoln och lågtrycksmoln. vi har ju tyvärr mest upplevt de sistnämnda.

 

Nu till Ignaberga kalkbrott. Här finns belemniter och hajtänder och något som ser ut som små knappar och som jag inte har en aning om vad det är. Det finns säkert mycket mer, men det är vad vi hittade. Tyvärr mest belemnitbitar, tills Anders, som gjort en egen sväng, kom och talade om att på andra sidan vägen, vid det nya brottet (eller var det gamla?) fanns det massor av hela, fina belemniter. Så efter rast med räkor från Smygehuk (Gud va gott) hastade vi över vägen och riktigt hade oss. Alla hittade något bra.

Nu är det ju så att man inte kan hinna med allting, så Bromölla och Åsen fick vara till en annan gång.

På väg mot Ivön stanniade vi till vid Maglestenen utanför Kristianstad. Härunder bodde trollen och sägnen om Ljungby horn och pipa kommer härifrån.

Ivön nästa. Den nedlagda täkten kallas Ivö klack. Kaolin, kritfossil och rundhällar. Skall nöja mig med att säga att efter fikapaus gav de flesta sig iväg för att knacka fram snäckskal som det finns massor av. Jag tog det lugnt. Drev omkring lite och fotade, och hade turen att träffa på paret Stark. Hon var från Ivön och kunde berätta en hel del. Hennes pappa hade varit disponent i gruvan.

 

 

 

Hemma hade de haft ett jättestort snäckskal som fågelbad tills någon kom och upptäckte det här och så var det slut med den fröjden. Hon berättade också att den lilla sjö man ser i dalen är livsfarligt. Går man ut i den sugs man ner. Hon hade vid något tillfälle hejdat en skolklass, som skulle ta sig ett uppfriskande dopp.

Till vandrarhemmet Immeln, inhyst i en gammal stationsbyggnad. Här fick rumsfördelningen bli så att vi delade på två par för att få det hela att fungera. Man hade utsett undertecknad att vara något slags "bestäm du hur vi skall bo" ledare. Så jag bestämde, och alla sa att det var okej, och jag tänkte att denna fantastiska grupp skulle man ha kunnat iföra baddräkt och skicka upp till Nordpolen för att knacka is och de skulle glatt skyndat åstad, var så säkra.

 

Snart fann man ett hungrigt gäng på matjakt i Kristianstad. Delade meningar om pizza eller ej, resulterade i delat gäng. Logiskt. David, Sirkka, Berit, Dagny, Göran och jag fann en kinarestaurang med stil och mycket god mat. Detta var, tyckte vi, en värdig avslutningssupé. Så skulle vi ha öl i köket på vandrarhemmet men efter en halvtimme insåg vi att dagens slit krävde horisontalläge. Så fick det bli.

Söndag

Har man sett på maken. Under över alla under. Solen skiner. Det kan vara så dags nu konstaterar man lite surt. Frukosten avåts på en glasveranda med utsikt över sjön Immeln. En ganska rolig historia, frukosten. Kaffekopparna var placerade på vänsterflygeln och så kaffet så långt till höger man kunde koma. Inget i dukningen var självklart, och för den som gillar gåtor och klurigheter var detta ett eldorado. Mormor vandrarhemsföreståndare sprang i skytteltrafik med ostskivor, brödbitar och tevatten (livsfarligt) i ett litermått. De övade nog på oss. Kanske vi var de första gästerna. Detta uppvägdes av den granna morgonen. Ett minus i kanten för detta vandrarhem var att man var tvungen att lägga i kronor i ett myntinkast när man skulle duscha.1 och 1/2 minut per krona.

Och vi åkte och åkte och allt var grönt och skönt och soligt och vi trivdes. På slingriga vägar tog vi oss fram till Ljuder och det ställe där W. Moberg hämtat inspiration till eposet om utvandrarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Stugan såg gullig ut men var fel stuga på rätt plats. Vi fikade fotade och åkte sedan och såg rätt stuga på fel plats. Skivinspelningen lär ha varit på ett tredje ställe.

Nästa anhalt Orrefors glasbruk. Togs lite lotter och vanns lite.

Vi stannade för middag på ett "normalt" ställe vid Målilla. God mat.

Kort uppehåll vid Visans skepp. Handlade lite kort och så av "han som gjort det". Kommer tyvärr inte ihåg namnet nu, men det var en trevlig 93-årig gentleman med framtidsvisioner. Till nästa år skulle här finnas cafeteria, tror jag det var.

På väg. Regnstänk, ha, ha. Hemma i Norrköping 20,00. Och nu får alla, som vanligt, jättebrått. Men kramar hinner vi med. Vi har haft fantastiskt kul, trots spridda skurar.

Och så är man hemma igen, och tristessen välkomnar redan i tamburen. Sätter mig på en stol och tänker.Vad gör jag nu? Packar upp? Nix! Äter? Mätt! Ser på teve? Suck! Hittar ett litet halmstrå. - Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång.

Tack hela gänget för en glad och mysig resa!!!

Åter till "Resor"