LÅNGRESAN TILL DALARNA MED NORRKÖPINGS STENKLUBB 070516-070520

Deltagare: Ann-Britt och Bengt Wegner, Synnöve och Jan Karlsson, Anders Wettergren, Inger och Gunnar Svensson, Natalie Chilangwa, Anne-Marie Geske, Anna-Lena Gunnarsson, Kjell Franzén och Kerstin Griberg

Onsdag

Det där med svinn brukar man räkna med på alla resor. Men då tänker man sig under resans gång. Nu var det fem stycken, som av olika anledningar inte kunde följa med. Det var jättetråkigt. Det blev Gunnar och Anders som fick ställa upp som chaufförer, och det skötte de med den äran. Heders!

Vi åkte från Norrköping prick kl 13,00. Hämtade upp Anna-Lena och Kjell i Svärtinge, och så var det Rättvik nästa. Vi hittade inget matställe under hela vägen, så det blev bara en kaffepaus. När vi sedan kom till Rättvik var vi verkligen hungriga. Vi försåg oss rejält på ett trevligt ställe.

 

Vandrarhemmet var sig likt, dvs helt suveränt. Ett hus för oss själva, stora rum, sköna sängar

och ett trevligt allrum.

Efter lite tankar om morgondagen slocknade gänget ovanligt tidigt.

Torsdag

Vaknade i ottan. Tiden fördrevs med lite limerickskrivning. I väg 9,30. Dagens första stopp Boda kalkbrott. Där finns fossil inpackad i kalk, och en del är så hårt att man faktiskt kan skiva och slipa. Det blir jättefint! Det verkar som om det bara är Anders och jag som varit här förut, men det är en favorit i repris för min del. Kalkbrottet var sig likt; samma gröna sjö och väggar och branter där det bara är att plocka. Efter l '/2 timme fick vi uppbrottssignal, och då tänkte jag som Roland brukar säga - här kunde jag vara en hel vecka, en lätt överdrift.

Styggforsen nästa, .trolskt och dramatiskt. Fjärde besöket för min del, men det hjälps inte, man blir lika imponerad. Det är ett 36 m högt, nästan lodrätt vattenfall, som avgränsat av branta bergväggar, bildar en väldig klyfta i storskogen. Vi vandrade runt och lät oss hänföras. Efter fikarast insåg vi att det där med maten fick vänta. Vi kunde köpa något fruset på ICA och värma. Så fick det bli.

Nu skulle vi till Östbjörka. Det är ett naturreservat, som ligger på kalkberggrund. Här finns en riklig flora. Genom reservatet löper en dalgång utmejslad i kalkberget. Efter att ha sett herrarna " hjälpa" damerna upp för stenbumlingar på naturstigen, så vände jag. Man behöver inte allt, eller var det latmasken som slog till. Bengt och jag ägnade oss istället åt att bjäbba med ett par hundar och studera det nästan obefintliga djurlivet.

 

En sväng till Dalhalla stod nu på programmet. En del travade runt hela anläggningen. Så småningom hittade vi ett bra ställe där vi kunde se hela scenen. Jag har läst att Dalhalla, eller Draggängarna som det hette förr, är ett kalkbrott där brytningen upphörde 1990. Av idel lyckliga tillfälligheter har denna brytning ägt rum på ett sådant sätt att en alldeles naturlig amfiteater skapats. Ingen kunde väl ana att man samtidigt åt Rättvik skapade en resurs, som torde ha få motsvarigheter i världen. Längd, bredd och djup är c:a 400 x 175x60 meter, mått som bildar ett slags idealiskt gyllene snitt.
Tanken på en utomhusscen väcktes av f d operasångerskan Margareta Dellefors. Kalkbrottet utanför Rättvik valdes som plats. Den var delvis formad som en amfiteater och hade mycket god akustik. Ar 1995 invigdes Dalhalla officiellt. Operan rymmer 4000 åskådare, vilket man inte kan tro när man står och tittar ner på platsen. Det ser inte så stort ut. En österrikisk musiktidning rankar Dalhalla som fjärde bästa utomhusarena i världen för musikevenemang. Man kan ge operaföreställningar helt utan ljudförstärkning.

Nästa ställe Amtjärn. Det är ett nedlagt kalkbrott norr om Nittsjö. Här erbjuds unika möjligheter att studera Siljansringens fossila djurvärld, sjöliljor, kristalläpplen, armfotingar. Efter vissa parkeringssvårigheter tog vi oss dit. Den branta väggen reste sig framför oss, och med snålvattnet rinnande, kunde vi bara konstatera att vi kunnat plocka kilovis med fossil, om vi bara vågat oss upp i branten. Men det är stor risk för ras på det här stället. Det fick Kjell erfara, för rätt som det var kom en stor stenbumling nerdansande inte långt från honom. Alla fick i alla fall med sig mer än nog. Synnöve tog ett par väldigt fina kort på branten där sjöliljor stack ut som taggar på en igelkott. Jag, som sett det här som ett riktigt mygghål, kunde bara konstatera att, inte en mygga så långt ögat kunde nå, så äntligen kunde även jag förstå tjusningen med denna plats.

Nu tog vi en sväng till Nittsjö för att kolla lite på öppettider. Skall ta det på lördag. Vi var hemma i hyfsad tid. Därför blev det lite frågetävlingar. Visade sig vara trevligare än man trott.

Fredag

Åkte prick nio. Framme i Älvdalen 10,30.

Porfyrmuseet stod på programmet som dagens första punkt. Vid mina tidigare efterforskningar visade det sig att museet skulle hålla stängt den här klämdagen. Men, för vår skull, fixades en ersättare, och det var en som inte gick av för småhackor. En mycket trevlig och kunnig tjej. Här tog vi oss god tid och lyssnade bl a på älvdalska, och förstod naturligtvis inte ett ord. Porfyrmuseet invigdes 1988 av kungen. Här kan man bl a se ett bord med inläggningar av, jag tror, alla förekommande porfyrer från Dalarna. Här finns urnor, vaser, mortlar, ljusstakar, smöraskar och smycken.

Avslutade på nedre planet med Hagströmsmuseet. Albin Hagström startade tillverkning av dragspel 1905. Så småningom blev det också gitarrer. Mellan åren 1925 - 1983 tillverkades c:a 700 000 dragspel och 120 000 gitarrer. De såldes över hela världen. Många olika modeller finns utställda. När Beatles var på Sverigebesök på 60-talet såg de till att skaffa en Hagströmsgitarr. Elvis hade också en, och kopian kan man se på museet. Och vad sägs om Frank Zappa och Björn Ulveus. Och så dragspelskungen Jularbo förstås. Alla är hagströmskunder.

 

Sålunda stärkta besökte vi nu kyrkan, som var, precis som tjejen på turistbyrån sa när jag frågade vilken stil kyrkan hade, - den är hög och vit. Det var inte precis det jag menade, mer så långt var det ju rätt. Det är i alla fall en stenkyrka, som byggdes 1585. Första kyrkan kan man säga, för sedan har den byggts till vid ett par tillfällen. Sista restaureringen var 1980. Under orgelläktaren finns ett par pelare av garberggranit. De är pampiga. Golvet är av slipad granit.

Ett stenkast från kyrkan finns härbren. Ett är från 1285 och anses som Sveriges äldsta timmerbyggnad. Här togs kort vill jag lova. Jag lyckades över förväntan med ett där en timmerknut är med och hela kyrkan I bakgrunden.. Det är jag riktigt stolt över.

 

Jag ville prompt ner till älven, och så fick det bli. Lite stenplockning och så iväg. Vi stannade ganska snart vid älven igen och plockade sandsten och porfyr. Det fanns ju hur mycket som helst. Vid Blyberg hittade vi förstås den mörkbruna sorten som är deras. Det finns ju massor med olika porfyrer, alla döpta efter platsen där de finns. Garbergsgranit, ja det skulle vi ju också ha. Alla, utom Bengt och jag, störtade in i skogen fö att leta. Men vi kvarvarande hittade minst lika fina bitar i diket bredvid vår buss. Man skall väl inte anstränga sig i onödan, eller?

 

Nu tyckte yi att vi behövde svalka av oss lite, så Springkällan blev vart nästa mål. Om Springkällan kan sägas att den ligger vid Draggån och är en naturlig springkälla mitt i skogen En prospektör borrade efter olja är 1869. Någon olja fann man inte, men däremot vatten. Mycket tjusigt. Man tackar.

Kortskrivande på v-hemmet till frånvarande fem medlemmar. Synd att de inte kunde vara med. Planering för morgondagen. Natti, natti.

Lördag

I morgonväkten, kl 9,00, bar det av till Nittsjö. Här handlades änglar och lite mer robust, jag, en tillbringare. Jag passade även på att inhandla vinster till kvällens limericktävling.

Så besåg vi Rättviks kyrka och stallar.

Till Tällberg och lunchen, rökt siljanslax, urgott. Här fanns också en hemslöjdsaffär för köplystna. Och det var vi ju en del av oss. Hantverksbyn Klockaregården nästa. Besåg konsthantverk, köpte tunnbröd, skrev visdomsord till en blivande brud etc.

 

I rask följd,, Jobs handtryck, Gesunda (utsikt), Sollerön. Här stannade vi vid en hembygdsgård och fikade. Solen var snäll och sken på oss,, och, det var precis så där mysigt som det skall vara.

Nu tyckte Anders att vi tar en sväng till Vidablick när vi ändå är på gång. En riktig fullträff visade det sig. En underbar utsikt och vilka hantverksbodar. Här gjorde många fina fynd. En och annan ängel bytte visst ägare här med.

 

Så var det raskt iväg till Coop för att handla och så hem för duschning, dukning, kycklinguppvärmning osv. Kvällen förflöt i trevlig samvaro med frågetävlingar och redovisningar av limerickar, se nedan!

 

Söndag

Uppe med tuppen. Städning och iväg som beräknat kl. 9,00. Vi är duktiga att passa tider. Nu åkte vi till Carl Larssons Sundborn. Vi hade turen att få en verkligt kunnig guide. Hon verkade mer intresserad av Karin än av Carl Larsson. Och inte mig emot. Vi fick verkligen veta vilken duktig kvinna hon var. Det var ett lärorikt besök.

Nu var vi riktigt hungriga. Jan hade den goda smaken att hitta en resturang på området. Lite dyrt, tyckte nog en del, 145 kr, men vilken mat, värt vartenda öre. Jag för min del åt sedan inget speciellt förrän vid 22-tiden.

Borlänge geologiska museum nästa. Här har en del a oss varit tidigare, men det är väl värt ett besök. Vi gick och drev l ½ timme och hade det gott.

Nu var vi definitivt på hemväg. Efter ett par små raster var vi framme i Norrköping kl 20,00. Och nu skulle ni sett. Vi som harvat ihop i fem dygn och haft all tid i världen, skall nu åt var sitt håll på fem minuter. Jodå, många nära och kära som väntar, men jag hinner inte med. Det är samma sak varje gång, och jag glömmer alltid något i brådskan. Den här gången var det en kamera.

Ha det nu så bra allihop. Jag hoppas att vi hittar ett nytt spännande resmål till nästa gång och att de fem, som fick förhinder i år, kan ta igen skadan då.

För Forntidsresor KERSTIN GRIBERG

 

LIMERICKAR 2007

En mygga från Amtjäm sa till sitt viv

-nu måste du äta dig mätt, kära Siv,
för bordet är dukat med stenletarfolk,
och dom brukar säga -jag gör mig till tolk,
ta gärna vårt blod bara vi får fossil.

Och grannpojken sa till sin lilla Lotta,

-ta dig en slurk, men njut den med måtta,
för stenletarblod har en mäktiger smak
men olika om man sticker dom fram eller bak.
På en skala till 10 jag gissar, typ åtta.

Men stormyggan själv kom och sa -jag med skam
får meddela att snart är det slut på vår stam.
Det verkar som om stenletarfolkets hantering
har kommit till korta av brist på parkering.
Vi får kräva att bilarna körs ända fram.

Min reskompis stannade hemma i år
och att jag saknar henne ni säkert förstår.
Jag kan inte sova, det är ju så tyst,
från sängen bredvid hörs inte ett knyst.
Jag får prata själv så gott det nu går.

I Älvdalsmuséet är det gott om porfyr,

mycket vacker, men okristligt dyr.

Vi plockar den själva

där nere vid älva

så går ingens kassa överstyr

 

KERSTIN

Så svårt det skall vara att välja.

För många har något att sälja.

En ängel jag tar

innan vi vidare drar.

Den kostnaden kan jag nog svälja.

På mossor så mjuka och lena

plockar vi stenar så runda och rena

i allt vad vi har

vart vi än drar.

Hoppsan, nu är vi nog sena.

Jag tror att jag skriver en limerick,

det skulle passa Kerstin på en prick.

Hon pockar och ler,

hon lockar och ber.

Men detta blir bara en blunderick.

 

En kille från Orsa

letade efter sin försvunna morsa.

Utan resultat letade han bland gran och fur,

men han blev ändå inte sur

för han fann en okänd brorsa

 

ANDERS

Ett stenletargäng kom till Dala

plockade rent så bergen blev kala.

Sen mat på hotellet,

hittills bästa stället.

Till slut blev resan en gala.

Det var en blyg dam ifrån Sörping.

Hon brydde sig inte om man eller ring.

Sen fick hon en granat

och så blev det prat.

Nu går hon med plingeli-pling.

Det var ett par ifrån Blacka.
De hade endast en hacka.
Och skulle det inte bli gräl
måste den ena bli träl
medan den andra fick tacka

 

BENGT

Två geologer från Blacka

var ute med spade och hacka.

Och tillsammans med tio andra

de i stenhögar slog, grävde och vandra.

Och för en trevlig resa de tacka.

 

ANN-BRITT

 

Att köpa en häst
det är nog bäst.
Men en duk det blev,
inte en slev.
Nu går vi på fäst.

Med Anders i fören

och Gunnar som kör en.

Vi åker ikring

runt i en ring,

och bältet det fastna i dören.

 

ANNE-MARIE