RESAN TILL DALARNA MED STENKLUBBEN ÅR 2000

Författare: Kerstin Griberg

Det var onsdagen den 31 maj. Dagen hade varit förhållandevis varm och solig. Vid statoilmacken var ett stenletargäng samlat. Det var dags för den årliga långresan, som den här gången skulle gå till Dalarna. För tillfället rådde en viss förvirring. Monica var brydd. Men vilka var det nu som skulle ha biff och vilka skulle ha sallad. Det blir olika för var gång jag räknar. Jag måste ringa till restaurangen före fyra. Då hov fru Griberg upp sin stämma - biffar till vänster och sallader till höger - föreslog hon. Och har man sett. På mindre tid än det tar att skriva detta så hade knuten löst sig. Det var bara någon tveksam, som dock milt föstes in i en fålla, och så fick det bli. Så var den saken gjord, och det stora äventyret kunde börja. Vi var 20 personer, och en liten hund, den här gången. Monica och Göran ställde som vanligt upp som chaufförer. Ett jobb som de utför med fast hand och glatt humör.

Utan något mankemang tog vi oss till vandrarhemmet i Rättvik. Där hade vi fått oss tilldelat ett helt annex, Boda. Forntidsresors representanter delade ut nycklarna, och utan att ha en aning om rummens storlek, lyckades de att ge det enda stora rummet till det största gänget, två par. Det här vandrarhemmet är suveränt. Ett helt hus för oss själva. Kök och stort allrum att äta och trivas i.

Det där med Forntidsresor tarvar kanske sin förklaring. I våras, när vår givna 'dalaexpert Åke hoppade av, så bestämde Monica och jag oss för att ta hand om det hela. Då föddes iden om en liten udda resebyrå. Vi tycker kanske att vi börjar få en viss vana. Den som fixar mest är Monica förstås. Jag tar hand om anmälningar och boende, hon om resten. Så varför inte? Forntidsresor, alternativ med perspektiv. Till den änden hade Monica försett henne och mig med var sin tjusig namnskylt. Vi blev faktiskt bemötta med lite respekt. Dom, museer bl a. kunde ju inte veta att det bara var på skoj. Vi försöker i alla fall att göra vårt bästa under de här resorna. Hur vi lyckats får andra bedöma.

Efter en stilla samling på kvällen beredde vi oss på en god natts sömn.

Torsdag 1/6

Strålande väder. God frukost, inte överdådig, men fullt acceptabel. Nu skulle vi ägna dagen åt sevärdheter runt Siljan. Första anhalt var Boda kalkbrott. Jag återsåg med förtjusning den smaragdgröna sjön,
och alla slängde sig i väggen och letade fossil och plockade kalksten med svart olja i. Här fanns hur mycket som helst. Efter ett par timmar hade alla fått nog, och färden gick vidare mot Styggforsen.

Styggforsen är ett 36 m högt, nästan lodrätt vattenfall, som avgränsat av branta bergväggar, bildar en väldig klyfta i storskogen .
Vattnet dånar nerför fallet. Det är en mäktig upplevelse. Efter rundvandringen smakade kaffet gott. Den eller de som inte varit med förr, och därför missat det där med kaffekorg, blev bjudna från alla håll i sann stenklubbsanda.

Jag blir nog lite tjatig med alla uppräkningar, men jag kan inte hoppa över något. Ta det som en prövning. Det blir en liten miniatyrresa.

Lunchen avåts under trevliga och städade former på Vidablicks restaurang. Den söta lilla servitrisen förklarade rodnande, att hon hade satt oss vid två långbord, biffar vid det ena och sallader vid det andra. Hon var ensam för tillfället, och gjorde det något? Hon blev något förvirrad när vi började gapskratta, men vi förklarade att det påminde om den uppdelning vi fått göra för att "få till det". I övrigt var maten mycket god, utsikten var bara så tjusig, och flickan trevlig. Gjorde intryck på gossarna för sina vackra ögons skull. Benen var det visst inte heller något fel på.

Nu skulle vi till Rättviks naturmuseum. Där är huvudvikten lagd vid meteoritnedslaget för så där en 300-400 miljoner år sedan. Här fanns med andra ord mycket att se som tilltalar en stenmänniska. Några konstnärer hade utställning, som vi beundrade och såg film om. Så inhandlades mörksuggor (Monica och jag). Mörksuggan förekommer i olika folkliga skildringar från flera dalasocknar. Den är egentligen en symbol för själva mörkret, men som souvernir för Dalarna symboliserar den mystiken och magin som alltid fängslat folkfantasin i detta landskap.

Bestämde oss raskt att hinna med Amtjärn också när vi ändå hade ångan uppe. Efter en del parkeringssvårigheter (småvägar, rädda travhästar) letade vi oss in i skogen och stod snart vid den branta vägg, med risk för ras, som är smockfull med stjälkar av fossil. Men jag säger bara mygg, mygg, myggeri mygg mygg. Plötsligt hojtade David - ta ett kort på mig. Han hade tagit sig ända upp och ståtade nu som en liten leksaksfigur där uppe. Tog snällt ett kort och skall märka ut platsen, där han står, med rödpenna. Nu började stenar rasa, och vi kunde med en lättnadens suck lämna detta mygghål. Observera att sucken kanske bara var min.

Nu, när vi så lyckligt fått lite tid över, så kunde vi åka och titta på Dalhalla. Kör hårt, sommaren är kort. Det är säkert mycket fint på kvällen när det är konsert. Det skämdes inte för sig nu heller, men som sagt, med rätt belysning och det där lilla extra är det säkert ett strå vassare. Plötsligt hade vi "tappat" några personer. Lite spill får man ju räkna med, men det här var i mesta laget. Återfanns på en stenhög letande "fynd".

Nu tog vi stora skuttet hem och landade 18,15. På kvällen middag på Hantverksbyn i Gärdebyn. Godkänt.

Inte kan man störta i säng så där utan vidare, så det blev kaffe och trevlig samvaro på kvällen. Monica, som har det sanna ljuset, hade fixat en klurig frågetävling. Och så berättades det historier. Och det var attan vad folk var slängda. Själv kände jag mig fullständigt tappad. Kunde inte komma på en enda historia. Och det var nog lika bra, för jag kan i alla fall inte berätta så att det blir något klös i dom.

Fredag 2/6

Jobbig natt. Vi har slagits, min kudde och jag. Den är av typ knölig och hård. Sade till vid frukosten och fick en mänsklig. Smådugg, men det tog vi med ro. I dag stod &Auoml;lvdalen och Porfyr-museet på programmet. Vi togs emot av en trevlig och kunnig tjej, som berättade för oss allt som är värt att veta om porfyr. Bland annat hur man skall skilja den från Garbergsgranit. Karl XIV Johans sarkofag i Riddarholmskyrkan är alltså inte av porfyr, som man kanske kan tro, utan just av Garbergsgranit.

Lite fakta om älvdalsporfyr; den bildades för 1,7 miljarder år sedan på ett 15 kvadratmil stort område. Det är en vulkanisk bergart och innehåller de tre mineralerna kvarts, fältspat och glimmer. Hårdhet 7. Den finns i ett antal olika färgkombinationer. Den vanligaste är en röd variant, benämnd Bredvadsporfyr. Varje porfyrvariant har fått sitt namn efter fyndorten. Porfyren är ofta sprickig. Den går i alla fall bra att göra smycken av. De hade lite sådant på museet, men hoppsan, vilka priser.

Vi beundrade alla vackra saker, och de som hade ork över, tittade in på instrumentavdelningen med bl.a Hagströms dragspel och Elvis Presleys berömda gitarr (kopia). Med öronen på helspänn lyssnade vi så på älvdalska (filmvisning om Porfyrverket) men ack, endast ett par ord trodde man sig känna igen. Spännande i alla fall. Tyvärr hade vi inte tid att "göra" bygden. Vår lunch väntade vid två-tiden på Claras restaurang i Mora. Plockade förstås porfyr vid en lämplig rastplats.

Oh, Clara, Clara, vilket ställe. Salladsbuffé så överdådig, så vad skulle man med varmrätt till. Men den slank ner lätt som en plätt, men bestod av husets schnitzel med skinka och ost, dricka, kaffe och kaka. Allt detta till det facila priset av 62:-. - och, såg ni toan, var det nå'n som sa med något drömmande i blicken, den var ju som en bordell. Hoppsan! Men jag förstår tanken, för den var lite krussidullig, rosa och ren och fin. Inte så vanlig.

Nu var det fritt i ett par, tre timmar. Zorngården, Zornmuéet eller vad man ville. Allt eller inget. Så det blev uppdelning, och somliga nöjde sig med att bara gå och strosa och ha det mysigt och handla till kvällen. För vi hade bestämt att ha en "hemmakväll". Vi hade inte lyckats enas om gemensam mat, så var och en handlade sitt käk. Men äta samtidigt, det skulle vi göra i alla fall. Vid utsatt tid samlades alla vid bussen, men Margit, vår lilla konstnär, var ledsen, för hon hade glömt kvar kameran i bussen, och hon hade så gärna velat plåta kyrkan, som hon sedan skulle måla av. Och vilka är vi att hindra konsten. Frun släpptes lös med sin kamera, och så var alla nöjda och glada.

För att inte slöa till alldeles tänkte vi oss att hinna med Springkällan, detta misslyckade borrhål i skogen, som istället för olja, envisas med att spruta vatten dag som natt, sommar som vinter. Besågs, beundrades och fotograferades. Ett och annat troll kom visst också med av bara farten.

Hemma, och i så god tid att det hanns med en hårtvätt. Att ha en timme över till sådana bagateller har aldrig tidigare hänt i klubbens utflyktshistoria.

Efter maten var det dags för tävling och historier igen. Och det är riktigt skämsigt så dålig man är på sånt, historier alltså. Jag får lägga mig i hårdtäning till kommande resor. Mina barnbarn gör nog sitt bästa, - Var är båten? Vilken båt? Den som driver med dig! Men inte kommer man långt i det här sällskapet med sådant.

Lördagen 3/6

Falu koppargruva. Här kommer vi. En del av oss har varit nere i gruvan förut, men det är absolut värt minst ett besök till.

Gruvan lär ha upptäckts p.g.a. att en getabock, som gick och betade där gruvan nu är belägen, varje kväll kom hem med rödfärgade horn.
Gruvan kan vara mer än tusen år gammal och räknas som Sveriges äldsta, och under lång tid, största industri. Dagbrottet, "Stora stöten", bildades vid ett gigantiskt ras, som inträffade midsommardagen 1687. Ingen människa omkom eftersom det var en av de få dagar gruvan var stängd. Jag vill minnas att jag hört att den bara var stängd nyårsdagen och midsommardagen. Vid raset brast gruvans fästen, bottnar och band ner till ett djup av 300 m, samtidigt som väggarna mellan de tre tidigare dagöppningarna störtade samman. Raset var det största av flera under 1600-talet och var ett resultat av själva brytningstekniken. Arbetet bedrevs nämligen i stor utsträckning i stora arbetsrum det ena under det andra.

Alla schakt, orter och arbetsrum har av gammal tradition egna namn - totalt över 4000 namngivna platser. Arbetsrummet Julklappen, som ligger intill allmänna Freden, fick sitt namn för att man där hittade malm under jultid. Julklappen fungerar också som gästbok där kungliga besökare skrivit sina namn på väggarna. 1968 gjorde kung Gustav Adolf sitt andra besök i gruvan. Hans namnteckning skrevs med 70 års mellanrum.

Det finns ingen möjlighet att mer ingående berätta om Falugruvan. Man går i gångarna och schakten med bävan och förundran. Hur kunde man arbeta här? Den där hissen de åkte i, hiss förresten, det var en korg, och det gällde att hoppa av när man kom till sitt schakt. Missade man, ja just det! Och stegarna de klättrade på med packning och tjärbloss i munnen och träskor på fötterna. Och luften de andades. Fanns det någon luft förresten? När man sprängde, vart tog röken vägen? På många av våra frågor kunde inte guiden svara. Det var inte möjligt att vistas i denna miljö, och ändå gjorde de det. Ett besök i Falu koppargruva stämmer till beundran, förundran och eftertanke, tycker i varje fall jag.

Falu kopparfärg ja, den är vi ensamma om förstås. Och falukorven, den kom till när man inte visste vad man skulle göra av allt hästkött. Enligt guiden ett påhitt av tyska arbetare. Den kanske var god till ölet, som tydligen fanns i stora mängder. Där blev ju en och annan änka kan man tänka. De fick sätta upp krogar, så det lär ha funnits några stycken.

Nu var vi verkligen kaffesugna. Vi svängde iväg till Ornässtugan. Här hade man så lämpligt hällt ut en sjö, så det blev kaffe vid sjöastrand i det ljuva solskenet. Ornässtugan kan jag titta på en annan gång.

Borlänge geologimuseum. Vi hade inte lovat för mycket. Det är bara så fint. Och så fanns det ju grejer att köpa också. Och vi handlade så att tanten vid disken blev alldeles lyrisk, och hade inte alls bråttom hem, fast hon skulle ha stängt för länge sedan. - Ta god tid på er.'

Efter lite snabbmat skulle vi nu leta oss fram till Hönsarvet. Vad skulle vi finna där, tro? Det var inte det lättaste stället att hitta, men till sist lyckades vi. Jag tror inte att någon egentligen fann något av värde. Vi tröttnade ganska snart. Embarkerade våra bussar. När vi kom ner till landsvägen så mötte vi Monicas buss på väg tillbaka. De letade efter Berit. Hon, Berit, ville leta lite till och det hade bestämts att hon skulle dra sig åt landsvägen till, vilket hon alltså inte gjort. Men efter ett litet tag kom en tjej lugnt knallande från rakt motsatt håll. Så det blev inget spill den här gången heller.

Via Djursås by tog vi oss nu till Gagnef flottbro med så förvirrande och motsägelsefulla vägmärken att en främling på trakten inte vågade språnget över. Inte med buss i alla fall. Så åkte vi över Tällberg, som inte skäms för sig, och var hemma med 10 minuters marginal före nästa förlustelse, nämligen besök på restaurang Anna.

Här var dukat långbord. Efter lite funderande hit och dit bestämde jag mig för en köttbit, som visade sig vara nog så delikat. Så vandrade vi hemåt i försommarnatten. Det var en fin kväll, och det kändes lite vemodigt att vi skulle hem dagen därpå. Nu var kaffe av nöden igen. Frågesporten hade gjort sitt och historierna tycktes sina. Då reste sig Ernst Haugum och sa skall jag trolla lite? Och se, det var verkligen något han kunde. Vi hade hur trevligt som helst. Och inte kunde vi lösa problemen heller, fast man hade ju sina funderingar. Och att se Margit fara i höjden med hjälp av fyra herrars pekfingrar, två under armarna och två under benen, det var en höjdare. Till sist var vi ju ända tvungna att krypa i säng.

Söndagen 4/6

Avfärd Rättviks vandrarhem. Prick 9,30 som föreskrivet, stod alla med sina packningar som den lydiga skara man blir vid sådana här tillfällen. Enligt mitt f6rslag tog vi en sväng till Rättviks vackra korskyrka med tillhörande kyrkstallar. Kyrkan är från 1200-talet och något av det vackraste i kyrkväg, tycker jag. En timme kvar till högmässan. Organisten hade äntrat orgelläktaren, och tog tillfället i akt att spela något vackert för östgötarna. Jag satte mig i en bänk och tänkte på allt och ingenting. En vilsam stund. Så blev det ett tådopp i Siljan, fotografering av stallarna (Margit överlycklig) och så anträddes hemfärden.

Ludvika och Stollberg. En järngruva med stora varphögar och ett fint utsiktstorn.
Här blev det en ordentlig fikapaus. Jag, för min del, höll mest till i utsiktstornet. Jag hade, om än tillfälligt, fått nog av sten för ett tag. Men det var många som kämpade i varphögarna, och säkert är, att de hittade en hel del.

Så var det dags för Grängesberg och mossgruvan. Här letade vi, och hittade också, falska opaler. Det var kul. Har inte haft den äran förut. Jag skall försöka slipa till smycken.

Nu återstod bara hemfärden. Vi stannade för en enkel bit mat, men i övrigt var det raka spåret. Vi var i Norrköping 20,40 efter en lyckad resa. Kramar och hurrarop för vara duktiga chaufförer. Funderingar över nästa års långresa. Vart åker vi då? Kanske Värmland eller Gotland eller, tanken svindlar, skall vi hugga till med Färöarna? Alla förslag mottages med största tacksamhet. Och om Gud vill och tygen håller, så lovar Forntidsresor, alternativ med perspektiv, att göra sitt allra bästa även den gången.

Åter till "Resor"