RESAN MED NORRKÖPINGS STENKLUBB TILL BOHUSLÄN VÅREN 2003

 

Klicka här för resplan med några bilder från resan

Klicka här till vänster på Stenen för ännu fler bilder!

 

 

28 maj, onsdag

”En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar.” När den årliga resan med Norrköpings Stenklubb gick av stapeln stämde det på pricken. Vi har ibland en oförskämd tur med vädret. Ingen kan säga något annat.

 

Den 28 maj var alltså 15 förväntansfulla människor, i två minibussar och en bil, på väg mot det stora äventyret. Efter nödvändiga pauser stannade vi så småningom till vid macken i Kode för att proviantera. Där träffade Monica en bilkårist, som hon inte sett på sju år tror jag att det var. Tala om tillfälligheter. Jag hade lovat att vi skulle vara framme vid Jordhammars herrgård kl. 21.00. Det var vi också. Vi fick sju rum I annexet och tre i stora huset. Det kunde vara svårt att dela upp, men snälla människor löser sådant här på egen hand, och det dröjde inte länge förrän alla var installerade. Annexet var väl så där. Men vad göra? Det hade inte varit det lättaste att hitta husrum i Bohuslän.

 

De hågade tog sig nu till Mc Donalds för något närande, men snart var alla i säng för en natts stärkande sömn.

 

29 maj, torsdag

Strålande väder. Avresa kl. 9.30. Dessförinnan fick vi nycklarna till hela huset, ty värden tänkte ta ledigt några dagar. Så frukost, som vi beställt, var inte att tänka på. Möjligen söndag morgon, ty han ämnade dyka upp lördag kväll. Vi måste se väldigt mesiga och oförargliga ut. Jag menar, en hel herrgård till vårt förfogande.

 

Alltnog. Vi störtade iväg och hade nu tänkt att plocka sten vid ett vägbygge vid Munkedal och Håby. Det gick tyvärr inte att stanna vid vägen, så vi fortsatte med siktet inställt på Rixö där det finns ett gammalt granitbrott. Här försåg vi oss efter bästa förmåga och bärkraft. Det gäller att ha starka armar.

 

Nu var frågan – kaffe eller mat. Maten segrade. Vi åkte därför till Lysekil där vi hade frigång ett par timmar. Besåg kallbadhuset, kyrkan och gammal bebyggelse. Fisk till middag, vad annat?

 

Så var det dags för båtfärjan Gull-Britt, som tog oss över Gullmarsfjorden till Orust och Henån. Vid turistinformationen träffade Monica ytterligare kompisar från bilkåren. Världen är liten. De tipsade oss om en fin gammal kyrka, Morlanda, och om Bro gruva där det finns kalcit. Vi tog tacksamt emot tipsen och ilade raskt iväg till Morlanda kyrka, som tyvärr var stängd. Kyrkogården var dock värd ett besök. Jag har nog aldrig sett så många och så stora stenar och så mycket utsmyckningar med bland annat kristaller. Detta gav Göran inspiration till följande limerick:

 

Ett femtontal piggisar från Österlän

Med sten I blicken kröp omkring på knän.

På Morlanda kyrkogård var det gott om granit.

Kom hit, kom hit får ni se larvikit.

Så löd ropen om och om igen.

 

Vid Bro gruva hittade vi kalcit, men även små skaljordsbankar.

 

Dagen avslutades med ett besök vid Hagadösen med grav från stenåldern, c:a 5000 år gammal. Här fikade vi och pustade ut efter en lång dag. Hem via Tjörnbron och Statoil i Stenungssund fullständigt slut som människor, i varje fall jag.

 

30 maj, fredag

Avfärd 9,00. Vädret fortfarande strålande. Till Tanumshede och Vitlycke. Vi besökte Vitlycke museum och parken med dess autentiskt uppförda hus, som förde oss tillbaka i tiden till bronsåldern. Vi avslutade med ett besök vid hällristningarna. Hällen är 22 m lång och världens kanske mest kända, enskilda ristning och den mest besökta. Här finns 170 skålgropar och nära 300 figurer inhuggna, bl a den mest berömda av alla, Brudparet. Hällristningarna hör till UNESCOs världsarvslista.

 

Nu hade vår Göran varit framme igen med en limerick, tätt följd av fru Barbro. De redovisas i den ordningen:

 

Det var en viking ifrån Vitlycke                      En grupp kom till Tanumshede

Som i en kvinna fattat tycke.                         Fick lära sig om bronsålderns skede.

Hon var skön med en hud så len,                 Man hacka I sten

Så hennes kropp han högg I sten,                 Sin historia ren

Fast allt hon önska var ett smycke.                 För att blidka gudarnas vrede.

 

 

Strömstad nästa. Fördrev ett par timmar. Massor med norska båtar i hamnen och långa köer till en viss affär varifrån kunderna kom försiktigt bärande på gröna, mystiska påsar. Åt laxpudding. Gott.

 

Naturreservat med klapperstensstrand på Saltö stod nu på programmet. Uppe på berget fanns en diabasåder 2,5 meter bred. Den sträckte sig över bergskammen. Det var helt underbart att se denna svarta landsväg promenera rakt upp i himmelen. För mig var nog det här resans höjdpunkt.

 

Via Grebbestad till Fjällbacka där vi fikade. Här finns förresten en byst av Ingrid Bergman. Hemma strax före  nio. Anders pratade om en solförmörkelse som skulle  ske vid 5-snåret på morgonen. Bestämde mig för att inte orka upp.

 

31 maj, lördag

Tre tappra personer ute på morgonen för att beskåda solförmörkelsen. Resultat? Jag låter Birger berätta:

 

På stenklubbens resa 2003

Bland annat vi en månförmörkad sol skulle se.

Men Anders med flickor i bilen satt.

Körde åt fel håll och såg inte ett skvatt.

Men hemma i Ödsmål kunde vi de.

 

Nu stod hågen till muséet i Uddevalla. En fantastisk historia, om man nu får vara så vanvördig. Där fanns bland annat en glasutställning av Kjell Engman. Det var så vackert med ljusspel i de olika grupperingarna. Handlade billiga presentböcker och trivdes.

 

Barbro håller med mig och skaldar så här:

 

Vi for till Uddevalla

För att på muséet knalla.

Inför en utställning av glas

Föll alla I extas.

”Fantastiskt”, utropen skalla.

 

Nästa ställe Kuröd – Bräcke med skaljordsbankarna och vidhängande museum.

Världens största skaljordsbankar bildades i Uddevalla för 10 – 11 000 år sedan. Inlandsisens smältning orsakade en turbulens, som drog med sig fastsittande och frisimmande djur, snäckor, musslor och havstulpaner, och väldiga bankar bildades. Bankarna innehöll från början över en miljon kubikmeter skal. De har under årens lopp skövlats. Man har bl a använt skalen till jordförbättring men de har också tjänat som fyllnadsmaterial. Endast knappa 10% återstår. De gav dock ett oerhört pampigt intryck.

 

Efter detta till Skärhamn på Tjörn via Orust. Henån fick åter besök av oss. Nu blev vi tipsade om en gruva vid Timmerhult. Skulle ligga vid en återvinningsstation. Stationen hittade vi, men någon gruva lyste med sin frånvaro. Inte vet jag vem som står den idoge bi, men faktum är, att här träffade Monica en tjej, som hon frågade. Det visade sig att tjejen hette Hagwall, och hennes släkt hade ägt gruvan från starten någon gång på 1800-talet. Det var bara att åka upp och parkera på gårdsplanen, för brorsan, som bodde där, var inte hemma. Sagt och gjort. I skogsbrynet låg resterna av denna fältspatgruva. Alla plockade och var nöjda, och så var den dagen i stenens tecken räddad.

 

Efter denna lycka var vi hungriga. Åkte till Skärhamn och åt på Pater Noster. Jag och Monica rödspätta. En hel firre med några färskpotatisar, dill och citron på en knallblå tallrik. Man kan ju inte ställa sig upp och fota maten. Eller? I alla fall en syn för gudar och för våra smaklökar. Underbar utsikt. Bröllopspar. Vatten och båtar och en sommar, som ännu inte riktigt börjat. Tjoho.

 

Åkte och handlade lite plock till kvällen. Satt I herrgårdens fina matsal och lät oss serveras kaffe av värden, som nu dykt upp. Tävlingar och småprat och mys.

 

1 juni, söndag

Farväl till Bohuslän. Det har varit så trevligt.

 

Åkte till Västerplana och fikade och plockade kristalläpplen. Därifrån tog vi oss ett par kilometer till en skog. Där visste Ann-Britt och Bengt var vi skulle få se guckusko. En upplevelse. Åkte sedan för att titta på ramslök vid Munkängarna.

Men de var inte utslagna, blommorna alltså.

 

Så fick Kinnekulle och Stora brottet ett kort besök. Vi åkte upp till resturangen för att få en bit mat, men vi vände. Den var numera lyxkrog. Hittade istället vid Lungås en bar som hette Matiga huset. Den kan varmt rekommenderas. Trevligt och mycket god mat.

 

Efter fikarast vid Borasjön var det sedan raka spåret hem. Vi tycker att vi har haft en mycket trevlig resa med en hel del överraskningar, inte minst för de så kallade reseledarna. De riktar ett stort tack till tåliga resenärer. Margaretas finstämda dikt får avsluta det här lilla resekomihåget.

 

En yngling från Kinnekulles höjder

Ville njuta av livets fröjder.

Men hans flicka Greta

Bara fossiler ville leta.

Och han med det fick var nöjder.

 

 

KERSTIN GRIBERG