RESAN MED NORRKÖPINGS STENKLUBB TILL BERGSLAGEN DEN 8 - 12 MAJ 2002

Det var onsdagen den 8 maj och dagens namn var Åke. Ännu en resa med glada resenärer från Norrköping var på gång, och i år var målet Bergslagen med alla gruvor. Solen sken i kapp med resenärerna, som i år uppgick till ett antal av 20 stycken, inklusive lilla Amanda, 4½ år, och så taxen Laban förstås. Vi färdades i två minibussar med Monica och Birger som chaufförer. Dessutom två bilar med hundfamilj och barndito.

Om resan är inte så mycket att berätta. Vi var framme vid vandrarhemmet i Avesta helt enligt planerna klockan 20,00. Ett rörande fint ställe. Väl genomtänkt. Värdarna var kvinnor, det syntes lång väg på alla detaljer. Strykjärn och strykbräde, schampo om någon glömt och en burk med säkerhetsnålar. Det skall vara en kvinna till sådant.

Vi samlades för en genomgång av morgondagen. En limericktävling utlystes. Vi tog en kvällsmacka och så hopp i säng. Den knallhårda varianten den här gången. Sov inte en blund på hela natten, men mina kompisar försäkrade mig dagen därpå att det kunde då ingen människa se. Hur tolkar man det?

Torsdag

Dagen lovade bli lika strålande som i går. Beväpnade med hackor och påsar att lägga dyrgriparna i tog vi oss till Nya Bastnäs där Ingrid Grusell med sambo mötte upp. Hon visade var och vad vi skulle leta efter. Ett par bänkar och bord i solens sken gjorde det hela njutbart även för icke entusiaster.

Ingrid avlöstes av  Bengt Högrelius, som berättade. Cerit el Bastnäs tungsten gul/köttfärgad, ortit (svart, tung), serisit (muskovitglimmer) skulle här finnas. Cerit, läser jag, är ett silikatmineral, som förutom kalcium och järn innehåller cerium och lantan och andra sällsynta jordartsmetaller. Den äldsta fyndorten är Bastnäs i Västmanland. En del hittade, andra inte, men glad man var ändå.

Nästa besök, Bäckegruvan. Hornblände, svart, stråligt, som solar.

Så bar det av till Stålklocka. Ofikalcit. Ljust med svarta streck. Utmärkt till slipning upptäckte jag vid hemkomsten.

Med en sista kraftansträngning avverkade vi Hultebo, där vi hittade andalusit (skärt).

Nu var mat av nöden, och en pizzeria fick celebert besök, och så var dagen räddad för deras del. För vår också i ärlighetens namn.

Nu ville en del av oss hem. Dagen hade varit lång. Vår ålderman Bertil menade att på programmet stod ett besök på galleri Astley, och det skulle bli trevligt. Sagt och gjort. I närheten av Skinnskatteberg, närmare bestämt Uttersberg, ligger detta privata initiativ. En park full med statyer och ett stort hus med konst. Ägaren stod så lämpligt och tog emot oss när vi kom. Vi blev guidade, och allt var gratis. Fika med hembakade bullar satt heller inte i vägen.

Efter detta sista aktivitetsutbrott tog vi oss nu till vandrarhemmet. Trötta efter dagens vedermödor blev det bara en macka och lite snack i köket. Natten sänkte sig över ett trött sällskap.

Fredag

Samma strålande väder. Och vi som varit så fundersamma över just den här helgen, som blivit vår reshelg, men som i år låg ovanligt tidigt. Vi hade tydligen inte behövt ha några bekymmer.

 

I dag tänkte vi börja med det kulturella inslaget. Till den änden for vi till Ludvika och Dan Andersson - muséet. Där var mycket att se och förundras över. Fattigt och ett litet hyresrum, och ändå denna skaparglädje, eller var det vånda?

Nu skulle vi till Grangärde. Ett ställe man varmt rekommenderat på turistbyrån. Allt vi hittade och som var öppet var en souvernirbutik, eller gårdsbutik, som den kallades eftersom man sålde av gårdens produkter. Kyrkan hade vi väl kunnat leta upp, men vi kom i ärlighetens namn av oss.

Tröstade oss med god mat på ett ställe som låg vid sjön Björken.

Nu var det stendags igen. Fattas bara annat. Till Schisshyttan och dess gedrit, (ljust med svarta solar). Mycket slipvänligt även det. Här fanns en vandringsled, som vi dock inte utnyttjade. Det var i alla fall en vacker plats, och en kopp kaffe på maten satt bra.

 

 

Nu hade vi tänkt bryta för dagen, men nog kunde vi väl ta en sväng till Stollberg. Sagt och gjort. Vi hittade arsenikkis och granater. Maria fann ett spännande stycke konglomerat.

Så hade vi i alla fall fått nog. Hemma utbröt stor kalabalik. Anders hittade inte sin rumsnyckel. En reservnyckel anskaffades. Vad skulle detta kosta måntro? Vi samlades vid lite chips och godis och pratade om den svunna och den kommande dagen.

Lördag

Och så var sista heldagen kommen. Avesta stod på programmet, och det lovade ju gott. Vi började med Döda fallen. Här tog Dalälven för så där en 7 000 år sedan en ny riktning, antagligen på grund av en kraftig vårflod. Den tidigare fåran blev snabbt torrlagd och ett dött fall.
Vi har gott om ”döda fall” i Sverige numera. Många har tillkommit när våra kraftverk byggdes. Här i Avesta har vi de enda döda fall i Norden, som naturen själv har åstadkommit. Vid extrem vårflod rinner ännu vatten fram i den fåra som älven hade för årtusenden sedan.

Kaffe intogs vid Karlfeldtsgården.
Där var tillbommat, men alldeles utmärkt för oss. Togs gruppkort
Klicka här och kolla in!
och trivdes i största allmänhet i det vackra vädret.

Så stod myntmuséet på tur. Där kunde hågade spekulanter beskåda världens största mynt, en 10 - daler från 1644, 32 x 63 cm. Här finns en fantastisk myntsamling från vikingatid till våra dagar.

Gamla byn, ett brukssamhälle med ursprung från 1630 - talet och Calle Jularbos muséum. Vad kan man mer begära.
Jo möjligen att Birger hade tagit en liten trudilutt på något enradigt. Men det ville sig inte så.  

Trötta, belåtna och hungriga drog vi oss nu hemåt med grillad kyckling och potatissallad i tankarna. Vi skulle nämligen ha fest på kvällen. Och fest blev det. Den gladaste av dom glada var nog Anders. Margareta hade nämligen på morgonen hittat hans nyckel i bussen. Det kändes för enkelt att bara lämna fram det borttappade, så till den änden försåg sig Margareta under dagen med kartonger och papper och tillverkade ett tjusigt paket, som överräcktes med stor ackuratess vid middagen. - Tänk att man kan få bli så glad, skulle min svärmor sagt. Så hade vi ju med vår trollkonstnär Ernst, och så hade vi frågetävlingar och sist, men inte minst, redovisades limerickarna. Pris = godispåsar. 

Redovisning, se separat sida Limerickar, Klicka här!

Söndag

Och snart var det roliga gjort. Återfärden skulle ske över Sala. Besök i gruvan var upp till var och en. Alla föredrog att leta salit, och ingen hittade något. Vi fick nöja oss med skarnmineral och i övrigt knalla runt och titta in i alla dessa affärer, som vuxit upp som svampar ur jorden.

Vi intog vår lunch på en Mc Donald restaurang, ganska fantasilöst.

Vårt sista stopp blev vid kung Karls grustag i närheten av Köping. Här fanns en del stenar, som kanske lämpar sig för slipning. Det återstår att se.

Nu knallade vi på och var hemma någon gång vid åttatiden. Puss och kram och hela köret, det vill säga precis som vanligt.

Och som vanligt tackar Forntidsresor ( Monica och jag ) för oss och hoppas att ni har haft det lika trevligt som vi har. Förhoppningsvis far vi mot nya, djärva mål våren 2003. Väl mött då.

KERSTIN GRIBERG