Jag vaknar sakta, liksom ur en dimma. Omgivningen klarnar mer och mer och jag märker att jag sitter på en bänk på ett litet torg. Var är jag? Hur kom jag hit? Nyss var jag på väg från mitt jobb i Norrköping för att äta lunch och hade just kommit in på Cromwell House vid Skvallertorget. När vi skulle slå oss ned blev jag plötsligt yr och försvann in i en dimma. Jag fattar ingenting, nyper mig i armen och hoppas att jag vaknar. Det gör ont men inget händer. Jag nyper mig hårt i armen igen och sedan ännu hårdare. Det gör ont. Jag försöker reda ut situationen. Först slår det mig att jag har vaknat upp ur en dröm eller kan det vara tvärtom, att jag drömmer nu, trots nypningen. Vilket det nu är bör ge sig vartefter. I varje så verkar det vara en otroligt verklig dröm.
Sådant här händer inte! Jag har sett filmer om det; en var Life on Mars, men det var en fiktion. Har jag också kommit till 1973? Fotgängarna omkring mig ger inget belägg för det, snarare tvärtom. Kanske har jag hamnat i framtiden?
Jag ser mig omkring mer noggrant och märker att jag känner igen mig. Gatan jag befinner mig på ser ut att vara Österlånggatan i Borås. Torget känner jag igen som Hötorget, där man förr sålde hästar. Min uppväxt var i Borås, så det är ju naturligt att det verkar bekant. Jag kastar en blick ner på mina kläder. De är desamma jag hade förut. Glasögonen känner jag också igen. Men vad sjutton gör jag här?
Vid sidan om mig på bänken ligger en tidning - Borås Tidning. Jag greppar den och kollar på första sidan. Förvåningen blir stor när jag läser att Palestina har erkänts i FN som egen stat. Så har också Israel, som har gett efter på bosättningen i utbyte mot fred. Det märkliga är att inte ett ord nämns om Hamas. Kanske de inte finns i detta, som det verkar parallelluniversum. Vad har mer ändrats? Nederst på sidan omnämns min kamrat Leif, som finns på riktigt. Här beskrivs han som utvecklare inom teknikområdet holografi. Hans teknikgrupp är nära ett genombrott i och med att den nya nanotekniken skapat förutsättningar att behandla stora mängder data på kort tid. Jag visste att han i min ”riktiga” värld höll på med sådant men tydligen har han lyckats bättre här.
Det har under tiden kommit fram en kvinna
och satt sig vid sidan om mig på bänken. Hon tittar noga på mig och sedan säger
hon:
– Jag heter Alva och hamnade här för några timmar sedan och satt då precis där
du sitter nu. Du har tydligen också råkat ut för något liknande som jag. Jag är
från en liten köping, som heter Vara och är reporter på lokalredaktionen.
Plötsligt tuppade jag av och vaknade, där du sitter nu. Eftersom jag var på väg
till lunch i Vara, så gick jag till Rådhuskällaren här intill och åt. Mer har
inte hänt. Jag är född i Borås och flyttade härifrån direkt efter skolan.
Alva är vacker. Hon har mörkt hår, som ramar in hennes uttrycksfulla ansikte och som framhäver hennes smått asiatiska form på kinderna. Hon är klädd i en mörkröd halvlång skinnjacka och ljusblå jeans, vilket passar henne väl till hennes mjuka framtoning. Åldern är troligen närmare 30 år. Själv är jag 35 år och mitt hjärta klappar definitivt fortare än normalt. När jag tittar in i hennes ögon låser hon fast min blick till sina mörkbruna ögon. Jag känner en starkt sugande känsla i bröstet och ordet själsfrände dyker spontant upp i mina tankar.
Hon berättar att hon är ogift efter att ha
varit sambo i 8 år. Hon fattar min hand och lägger den intill sin kind och
säger spontant:
– Kan det vara en mening i detta, kan det vara meningen att vi skulle träffas
och att…
Hon hinner inte avsluta meningen innan jag återigen blir yr och tuppar av.
Jag kommer sakta till medvetande och blir
varse att jag sitter vid ett bord på Cromwell House. Bredvid mig sitter mina
kompisar. En av dem lutar sig fram mot mig och säger:
– Mår du bättre nu? Vi blev riktigt oroliga för dig. Du har suttit stilla en
bra stund och inte svarat på våra frågor. Hur mår du?
– Jo, det är okej nu, tror jag. Jag hade en mycket underlig upplevelse, som det
är bäst att jag håller för mig själv. Ni kommer ändå inte att tro på det.
Jag kollar runt med blicken och plötsligt ser jag, strax till vänster om min kompis huvud, vid bordet intill fönstret mot torget, en kvinna med mörkbrunt hår, ett ansikte med asiatiskt formade kinder. Hon tittar upp och ler mot mig. Hur skall det här gå?
Skall jag våga gå fram till henne och fråga om hon har haft samma upplevelse? Om jag inte gör det så kommer jag väl att ångra mig resten av mitt liv. Jag reser mig upp och det gör hon också och går sakta fram till mig och tar min hand i sin. Jag undrar om jag drömmer. "Kom, så går vi", säger hon och drar mig mot dörren. Jag fattar äntligen - att hon tydligen har haft samma upplevelse. Jag blir upprymd, känns banalt nog som om jag svävade på ett moln.