Ja, riktigt så fort går det väl inte men i tankarna behövs detta för att härda ut med allt huttrande och snöskottande. Om man är försiktig, så man inte halkar och hamnar på sal, så kan man njuta av all den skönhet som farbror Frost har fixat.

Idag ja, vintern kom av sig igår, svår halka och sjöar av vatten på gatorna. Är det så här det skall bli till julafton? I så fall kanske tomtarnas färdtjänst ställer in och barnen bli rutan klappar. Nej, så hemskt får det bara inte bli. Det finns säkert någon försäkring för det.

I förrgår däremot var det tvärtom, en helt underbar dag, som jag beskriver längre fram.

Jag brukar fortlöpande observera förändringarna i trädgården. Vintern har nu kopplat greppet så att säga. Häromdagen led jag med en ölandstok, vars blommor kämpade och kämpade med att se vackra ut trots att ett frostflor började lägga sig på runt kronbladen. Jag tycker att den är underbart vacker som den nu är.

Häromdagen träffade jag 2 unga grabbar med pulkor. Det var 17 grader kallt men det verkade inte hindra dem från åka pulka. Pulka ja, det var tidigare något man hängde efter skidorna, speciellt i fjällen. Då var det renfäll både under och över som gällde. Numera är även något alla åker utför i backarna med. På 60-talet hette det tefat och såg också ut som ett sådant.

Jag minns också 40-talet. Då fanns det bob och släde. Jag minns att brorsan och jag hade gjort en stor släde med styrsnöre till svängbara medar med axel från från en avlagd barnvagn.

Turligt nog hade vi Himlabacken i Borås. Den fanns i kanten av Ramnaparken ner mot Ramnasjön. Den gjorde skäl för namnet. Den gick endast att använda när sjön hade tillräckligt tjock is, eftersom backen slutade vid sjön och ingen av oss gillade vinterbad.

Som sagt, i förrgår var det 0 grader och lätt snöfall. Jag kunde inte motstå att ta en promenad från Femöresbron förbi Färgargården. Det ger dessutom stoff till min artikel. Att höra bruset från det strömmande vattnet förbi de snöklädda grenarna ger en rofylld känsla. Det är lika ljuvligt vackert som en promenad på sommaren.

I Färgargårdens backe var det tydligen släktmöte för änder. Det svärmade av änder. Mitt i allt detta kom en barnvagn rullande med en mamma i handtaget. Det ser ut som änderna ställt sig i vägen men sanningen är väl att en och annan gammal brödbit hade samlat gänget. Jag fotograferade och när jag gick därifrån följde änderna efter mig ner i backen av någon konstig anledning. Jag pratade med dem och sa’ nåt om att jag var ledsen att jag inte hade något att ge dom. De var alldeles tysta, så jag vet inte om dom fattade.

Skrattmåsarna hade flyttat och jag såg bara 3 tärnor bland alla dessa änder. När jag tittade mig omkring, så såg jag var de övriga fanns – på räcket och i strömmen på ett litet isflak.

Plötsligt dyker det upp ett gäng medelålders damer. De nästan springer med stavar som tillhyggen, vilka de stöter hårt i backen. Snön dämpar ljudet och det ser lite overkligt ut när klungan förflyttar sig, liksom flyter fram. De går snabbt och strax är de borta.

Vägen tillbaka tog jag via centrum, förbi allt vackert utefter strömmen och Holmenområdet. Ni som bor i Norrköping håller nog med om att staden är supervacker. Åbackarna och promenaden vid Färgargården är en stor tillgång för de som vill motionera i en vacker miljö.