Mannen på bänken
Jag hade gått ner till centrum för att köpa en födelsedagspresent till min dotterdotter Lise. Det var en dag i början av mars månad. Det var slaskigt och det småregnade, så humöret var inte på topp. Jag hade tänkt köpa en topp av något slag eller en CD med ”The Ark”, som jag vet hon gillar. Jag går in på varuhuset Linden från Drottninggatan. När jag passerar bänkarna strax innanför ingången hör jag en röst:
– Har du bråttom? Har du tid att slå dej ner för en liten pratstund med mig? Rösten kommer från en äldre herre. Normalt skulle jag inte låtsas höra men rösten låter så vädjande och jag blev också lite nyfiken. Sån’t här händer ju inte stup i kvarten. Mannen ser både nykter och proper ut.
– Visst kan jag det, säger jag. Hans fårade ansikte avslöjar att han har det mesta av livet bakom sig, det lyser upp och jag sätter mig bredvid honom.
– Förlåt om jag tränger mig på, säger han och fortsätter: – jag förstår att du har andra viktiga saker att uträtta än att sitta här och prata med mig.
Jag var som sagt inte på mitt bästa humör men varför inte. Jag själv kan behöva coola ner.
– Klart att jag har tid att prata, säger jag så vänligt som möjligt. Ja, jag kan faktiskt låta vänlig. Mannens ansikte lyser om möjligt upp ännu mer.
– Tack, säger han, du förstår, min hustru har nyss gått bort och jag har inga vänner kvar i livet. Förresten hade vi inte så många heller när min hustru Margot levde. På grund av mitt arbete fick vi flytta runt mycket, så de vänner vi lyckades skaffa, blev kvar och det blev allt längre mellan träffarna. Margot och jag hade varandra och vi tyckte att det räckte långt. Nu efteråt tänker jag på att det kanske hade varit bra om man hade varit med i någon eller några föreningar och där fått träffa nya vänner.
– Har du någon vän? kom det oväntat från honom.
Jag ryckte till men tänkte att det var väl okej att svara ärligt. Jag talade om för honom att min livspartner inte hade gått bort, som han hustru, utan i stället hade gått till en annan kvinna men att jag var lycklig ändå. Låt vara att det lät lite ihåligt, så jag fortsatte:
– Jag har en väldigt god vän, en kvinna. Han avbröt mig plötsligt mitt i meningen:
– Är du troende, tror du på ett liv efter detta, säger han.
Det var en djup fråga han ställde, som normalt kräver ingående teologiska studier för att svaret skall verka troligt och jag är inte säker på att jag är den rätte att svara på den. Jag kan ju inte bli svaret skyldig, så jag gör ett försök.
– Jag är agnostiker, ser du, d v s jag tror inte att något bevisar det och inte heller motsatsen men jag hoppas och tror ändå att det finns något. Jag har alltid undrat hur det var möjligt att universum blev till, denna fantastiska skapelse, inklusive människan, ur ett stoftmoln. Det är ju helt omöjligt att något sådant ska kunna inträffa och därför är ju allt möjligt. Ur min synvinkel är det skönt att bara acceptera, annars skulle man snart hamna på hispan.
Mannen på bänken ser förvånad ut efter denna ordsvada och jag inbillar mig att han skakar lite på huvudet, i och för sig förståeligt. Han hade väl inte väntat sig det svaret, en så lång harang, från ett bedagat fruntimmer som jag.
– Du tror alltså på något, säger han med hoppfull stämma och samtidigt frågande. Vad skall jag svara på det, tänkte jag och fortsatte.
– Du, jag tror att det mest viktiga är att man känner att man gjort något meningsfullt med sin liv.
– Vad menar du med det?
– Jo, ta din hustru som exempel, gjorde du henne lycklig?
– Jo, säger han med säker röst och fortsätter: Hon sa det strax innan hon dog, att hon aldrig ångrat att det blev vi två.
– Där ser du, du har alltså gjort någon lycklig. Det är ju så viktigt för själen att känna sig älskad för vad man är och gör, har du barn?
– Vi lyckades själva inte få några men vi adopterade en flicka. Hon är det enda jag har kvar, tillsammans med hennes två små underbara barn, så visst kan jag säga att jag är lyckligt lottad.
Han är tyst en liten stund och vi båda funderar väl lite på vad som sagts. Så fortsätter han:
– Du har gjort mig glad igen, tack, och Gud välsigne dej!
Vi reser oss upp från bänken och han ger mig en kram eller om det är tvärtom. Så går vi åt var sitt håll, han mot utgången och jag mot musikaffären. Även jag känner mig gladare inombords och slasket och regnet verkar inte så jobbigt längre. Förresten, snart är det vår igen!
Bettan