Kyssen

Jag är 15 år och året är 1951. Med kyssen menar jag då min första kyss, som jag kommer ihåg den. Det är möjligt att jag så här efteråt friserar händelsen men kan det bli värre? Mina kärlekseskapader i fortsättningen håller en högre klass, jag lovar.

Nåväl, en av mina ungdomsvänner, Britta, väntade besök av sina kusiner, vilka jag tidigare sett men inte direkt lagt på minnet. Det var på en aktivitetsafton i missionshuset, där vi skulle sätta ihop papperskorgar av byggsatser. Det spännande var hur intressant detta kunde göras. ”Intellektet” och händigheten sattes liksom på prov.

Min kamrat Lisa och jag, som heter Rut, bodde inte långt från Britta, så vi tog som vanligt cyklarna dit. Då hade redan kusinerna anlänt. En av dem såg ganska så gullig ut. Han hade mycket hår, cendréfärgat, som han hade kammat upp i lockar. Det såg ut som om han hade använt en locktång, men okej.

Jag hade tidigare drabbats av killars försök att kyssa mig men på den tiden var det kutym - en oskriven moralregel - att det måste passera några träffar innan en dylik handling var sedlig. Det var dock mindre osedligt att någon kände på brösten, som dock på grund av flickans förväntade beteende blev avvisat - fast men varsamt. Man ville ju inte störa stämningen alltför mycket.

Utan att på något sätt jämföra mig med Ingmar Bergman, så vill jag påstå att den erotiska spänningen var likvärdig hans inspelningar med ett filmteam hängande över sig. En scen från filmen ”Hon dansade en sommar” från 1951, visar hur Folke Sundquist lutar sig över Ulla Jacobssons bröst i närbild. Det finns dock en bild till, där Folke och Ulla vandrar ut i vattnet. Tänk om han också hade kysst hennes bröstvårtor? Då hade väl Sveriges alla moraltanter avlidit. Kanske dom gjorde det ändå, för strax därefter släppte hämningarna och vi fick det glada femtitalet.

Nu åter till Brittas hem, där vi skulle träffas. Brittas mamma hade bullat upp på köksbordet. Till detta kom sju sorters kakor, vilket på den tiden snarare var en regel än undantag. Vad pratade vi om på den tiden? Skvaller var vi för unga för. Att spela kort var mycket vanligt och det blev det säkert ett parti skitgubbe efter kokkaffet. Femkort och vist var två andra kortspel.

Idag blev det endast några rundor femkort, eftersom Lisa och jag hade annat i tankarna. Vad då, undrar ni, jo flirt eller som det också kan sägas, flört.

Det hade börjat redan vid bordet då Calle, som den lockiga killen hette, gned sin fot mot min under bordet. Det var en stilla flirt, som jag troligen mycket riktigt tolkade som en fråga om jag är intresserad.

När femkorten var över tog Calle min hand i sin. Vi tittade på varandra och jag kände ilningar från buken upp till bröstet och det hettade i mina kinder.

Vi gick allesamman ut i hallen och satte oss i trappan till övervåningen. Vi småpratade om allt mellan Glenn Miller och den tråkiga skolan. Allt var som i en dimma. Jag väntade på att något skulle hända, jag vet inte vad men det pirrade i hela kroppen.

Det var skymning ute och ljuset från köket in i hallen var mycket sparsamt, så hallens glödlampa var tänd. Det gjorde att det var tillräckligt ljust för att avhålla varje kroppslig handling av förförelse, av blygsel inför de andra. Hade det varit idag hade inte ens tanken på blygsel funnits. Pang på rö’betan med andra ord. Nu var det inte så, tyvärr.

Så plötsligt slocknade ljuset. Någon hade förbarmat sig över vår situation. Jag kände att någon vräkte omkull mig i trappan och tryckte sitt ansikte mot mitt. Jag antog att det var Calle. Våra läppar möttes lite väl hårt. Han pressade på, kanske inte direkt som en ångvält, men med snudd på.

Det var inte särskilt bekvämt med ryggen mot trappkanten men va’ då. Det var ändå ett stort ögonblick att bli uppvaktad så här intensivt. Det var nog i överkant, och med alla omkring kändes det inte så intimt. Det kunde med fördel ha varit mer privat, så att säga. Jag tänker då inte i första hand på gamla filmer, där samlag symboliserades av svajande vassryggar.

Men man får väl drömma om erotiska strömmar, smekande och mjuka och djupa tungkyssar, som frågar om kusten är klar.

Som motvikt till allt det här tänker jag på Emil, som delade ut kyssar av godhet.

Nåväl, den stora händelsen var över och jag medger att det kändes lite speciellt när vi cyklade vid sidan av varandra på landsvägen en bit på vägen hem. Sen dess har jag inte sett Calle – tyvärr.

Bettan