Episoder ur mitt liv

Jag är tvilling med Stellan och har en drygt två år äldre bror som heter Rolf. Min mamma hette Edit och pappa Karl. Mitt enda minne från min 4-årsålder är när min pappa reser sig upp från skrivbordet i vardagsrummet och säger med sorgsen röst – Edit, nu har kriget börjat! Mina minnen från 7-årsåldern är något fler. Ett är från skyddsrummet i grannhuset, där vi fick gå ner i när sirenen ljöd, vilket innebar att förmodat fientligt flyg var siktat. Jag minns det blå skenet, som ledsagade oss ner och in i skyddsrummet. 

Roligare minnen finns från vår idrottsklubb. En äldre kille i grannhuset bildade en idrottsklubb som kallades ”Olympia”, Avgiften var visst bara 50 öre. Vi tränade på idrottsplatsen ”Ramnavallen”, som låg i slutet av Parkgatan, mellan ”Ramnamuséet” och Enandersgatan i Nedre Byttorp. Vi övade löpning, längdhopp och höjdhopp. Höjden blev så där. Dock utförde jag en bragd i löpning, observera att jag bara var 7 år gammal. Sträckan 1500 m avverkades på 7 minuter och 21 sekunder. När det var fotbollsmatch, tog vi oss in gratis genom att fråga en av farbröderna – Får jag följa med fabror’n in? Då fick man som barn gå in gratis. Intresset för fotboll var noll men vi samlade på tomflaskor, som vi redan på den tiden fick en slags pant för. Kiosken betalade för att vi samlade in.

Från småskolans första klass har jag en del "roliga" minnen. För att vi 7-åringar skulle vara snälla hotades vi med att hamna hos överläraren på skolan och få stryk, med ris förmodar jag. När vi hade gjort hyss (inte sämre än Emil) så fick vi ett streck på svarta tavlan och när det blivit 5 streck så var det dags för att komma upp till överläraren och få stryk med käpp. Jag kom aldrig så långt. I slutet av 50-talet fick jag sällskap med överläraren ifråga på tåget till Kalmar. Då frågade jag honom om det där med att åka upp till överläraren och få stryk. John Bohlin, som han hette, säger då - Det har aldrig hört talas om". Så var det alltså med den saken.

På kortet, som är från första klass, är jag längst till höger och Stellan till höger under fröken. "Fröken" som var fru, hette Ellen Thorssén. Lägg märke till benan på Stellan och mig!

Kanske jag fick ett streck när vi under en lektion skulle svara på frågan vad vi skulle göra om vi var på en sjunkande båt. Jag svarade då sanningsenligt att "Då skulle jag skita ner mej". Jag fick med mig en lapp till mina föräldrar att de skulle komma till skolan för samtal om mig. Fröken Thorsén drog händelsen för min mamma. Mamma tyckte det var löjligt och hade sagt till fröken att det skulle hon också ha svarat.

 

En intressant utveckling var att när klassen var hembjuden till hennes hem, fick jag se ett kort på min faster Bertas man från Göteborg tillsammans med hennes man. Pappa var yngst i systerskaran och var 40 år när jag föddes. Efter detta var hennes attityd mot oss tvillingar helt förändrad mot det poistiva.

 

Åren 1945 och 1946, alltså vid 10 till 11 års ålder, hade jag förmånen att få vistas hos min morbror Erik under en sommarmånad vartdera året. Erik innehade egendomen Skattegården i Ljurhalla socken. Jag minns att de hade ca 15 kor, 2 hästar  och en massa höns. Min bror Stellan var vid samma tidpunkter hos min morbror Evert på Björkebacken i Vänga.
 

 


Här ser ni mig och morbror Erik.

Erik hade 3 söner och en dotter. Dottern
Aina var ett år äldre än jag och Eber var 6 år äldre, Bertil 10 år äldre och Petrus 12 år äldre.

Petrus var mycket tekniskt intresserad och givetvis hade de en EPA-traktor. Det är en äldre personbil, ibland även en lastbil, som blivit ombyggd till jordbruksmaskin.

 


 

 

 

Här ett kort av mig, min bror Rolf och mina kusiner, sittande på mjölkpallen, som fanns vid varje utfart från gårdarna.

Jag var imponerad av mina kusiner. Dock gillade jag inte när Bertil kapade hönornas nackar, så att kropparna flög omkring utan huvud.

 

 


 

Intresset för musik fanns tydligen, eftersom mina kusiner hade tillverkat en grammofon för 78-varvs-skivor. Den bestod av en skivtallrik och ett cykeldynamo. Med lämplig transformator, som gav 6 V, kunde man få den att snurra synkront, d.v.s. med jämn hastighet efter växelströmmen. Den förbands via en rem med skivtallriken. Problemet var att få rätt proportion på remskivan, så att man fick just 78 varv i minuten. Starta gjorde man genom att snurra på skivtallriken och när den var i rätt hastighet så fortsatte den så.

Det var vanligt att bygga modellsegelflygplan och det gjorde man även här. Jag minns att ett plan hette Bantam. Det blev mycket spring på stubbåkern, när man skulle dra upp planet, ungefär som man idag gör med drakar. Ibland stegrade sig planet och gick med nosen rakt ner i marken. Ibland klarade sig planet men det kunde också gå så illa att vingen blev totalkraschad och då blev det att limma med balsalim (celluloid och acetonblandning) och klä’ med ett tunt ”bomullspapper”, som sträcktes med vatten och därefter förstärktes med zaponlack, tror jag.

Jag fick hjälpa till på gården med det jag kunde. Ett av favoritjobben var att räfsa ihop hö i strängar med ett redskap för detta ändamål. Räfsan spändes för en häst och man satt  uppå räfsan och trampade på en pedal när räfsan skulle släppa. Hästarna var väl snälla för det mesta men det var farligt att stå i spiltan tillsamman med hästen Love. Han kunde tränga upp en person mot väggen och det gjorde han ibland med min kusin Bertil. Bertil var med i missionskyrkan, så han sa inget fult men ibland slapp det ur honom ordet ”femtan också”, när han blev riktigt upprörd, och det blev han då. Den andra hästen ”Pommac” däremot var snällare men också piggare, så det var roligare att köra honom.

En gång red jag barbacka (alltså utan sadel) på hästen ”Love” men det var lite ängsligt för mig, eftersom det var svårt att hålla sig kvar på ryggen, som visserligen var bred men också lite hal. Hoppas att det inte gjorde ont på Love, för jag höll hårt och krampaktigt i manen.

Höet fanns inte bara i närheten. Det fanns också på ett avlägsnare ställe som benämndes Maa, ett sankt område, där man var tvungen att slå med lie. Jag fick förtroendet att köra hem hö från Maa, trots att jag bara var elva år. Det innebar att köra hölass med parhästar upp för Hagalia, en lång och brant stig. Jag var tvungen att stanna hästarna mitt i backen för att låta dem vila mellan tagen. Då steg jag av och la’ stenar eller grova grenar bakom hjulen.

Jag har mina kusiner Bertil och Petrus att tacka för mitt fotointresse. De hade snickrat ihop en kopieringsapparat, en avlång fyrkantig sådan med en glasskiva överst och en glödlampa i botten. På glasskivan placerades den negativa filmen (på den tiden fanns det bara 6x9 cm för rent hobbybruk). Över filmen lades sedan det ljuskänsliga papperet och där över en vikbar ram som tryckte ner papperet mot filmen. Glödlampan tändes i några sekunder och sedan ner med papperet i framkallningsbadet. Efter brytbad, fixering och sköljning var det klart och bilden kunde avnjutas.

När sommarvistelsen var klar och jag åkte hem igen hade det blivit ett missförstånd med att möta mig på fjärrbusstationen i Borås. Jag fick släpa både mig och en kartong frukt ända hem till Skånegatan. Då var jag ledsen och mamma tyckte med all rätt synd om mig också.

 

Jag tog med mig kunskaperna hem och byggde en kopieringsapparat och blandade till kemikalier, som på den tiden fick köpas i olika doser på apoteket.

Jag köpte också min första kamera, en lådkamera för ca 35 kr på Donalds fotoaffär i Borås.

Från den kameran har du en bild här till vänster. Den föreställer min bror Stellan, min mamma och min morbror Nils i Uddabo.


 



 

Självklart badade vi på somrarna. Det gick så kallade badtåg till ”Skalle” bortom Sparsör, där pappa hade kusiner. Ibland tog vi badtåget till Varberg. Badtåget var ett långsamt tåg, som stannade vid varenda mjölkpall och höll ca 50 km/tim. Man stod ofta ute mellan vagnarna och lät vinden fläkta. Från Varbergs hamn seglade vi vidare med en fiskebåt till Getterön, fjärde vik. Man kunde också ta landvägen till Getterön (alltså en halvö).

Vi jobbade extra som springpojkar under somrarna, det var mest blomsterbud. När vi inte åkte ut med blommor, så hjälpte vi till i blomsteraffären. Kanske det var där som mitt blomintresse vaknade. Springpojksjobbet gav lite överskott och både Stellan och jag kunde inköpa ett par cyklar när vi var tretton år. Cyklarna var av aluminium och kostade 252 kr styck. Stellan köpte en blå och jag en röd cykel. Jag minns att även pappa sköt till lite pengar. Det gällde att vara försiktig, för aluminium på den tiden hade inte så bra legering som idag. Det hände ofta att framhjulet blev en åtta. Det gick dock att fixa till.

Det var  inte vanligt att vi fotograferade i mitt hem, mycket beroende på att vi inte hade någon kamera. Dock togs ett och annat foto på oss av kringresande fotografer. Jag minns att man hade magnesiumblixtar. Det gick till så att  man lade magnesiumpulver på en liten platta och höll upp den och tände på. På gamla filmer kan man se att fotografen ibland blev sotig i ansiktet. Så gick det till när nedanstående foto blev till. Jag sitter till vänster och konstaterar att jag är rundare i kinderna än min bror Stellan.

Fotot ovan till höger är på en balkong hos en söndagsskolelärare, som hade två fosterbarn från Finland, Paul och Saul. De tillhörde alltså de finska barn, som under kriget kom till Sverige. Efter kriget åkte de tillbaka till Finland.

På vintrarna var det ett populärt nöje att åka skridskor på Ramnasjön, som låg knappt en km från vårt hem. Det spelades ingen ishockey på den tiden, endast bandy. Mina föräldrar hade inte råd att köpa nya helbandyrör, så jag hade så kallade halvbandyrör som man fäste under skidpjäxorna med remmar.

Jag var emellertid inte så duktig på bandy men desto bättre på konståkning. Ni har säkert sett gamla amerikanska filmer, där man åker tillsammans med flickor och utför dansturer. Det kan också kallas dans med partner. Det låter lite pretentiöst men det var faktisk riktigt roligt och jag tyckte själv att jag var bra på det. Kanske det berodde på att det var flickor med.

 

Jag har ingen bild från vintern men här är en bild från Ramnasjön på sommaren. Framför badet hade man alltså på vintern plogat upp en stor yta med staket runt.


Under sommaren 1948 hade jag sommarjobb på på ett ljuskopieringslabb. Jag tror det ägdes av firman "Ganslandt & Wistrand". En av fruarna skötte det hela. Där kopierade vi ritningar till så kallade blåkopior. Jag hjälpte till med det jobbet och var dessutom bud, som levererade till kunderna. Vi hade också en stor fotostatkamera, ca en halv gånger en meter stor. Det blev alltså stora foton, som framkallades på vanligt sätt.

En dag, när vi kom till labbet så slog en fruktansvärd stark doft emot oss. Det var ammoniak. Damejeannen med ammoniak, som användes för framkallning av blåkopiorna, hade gått sönder. På något vis tog sig min arbetskamrat in och fick damejeannen förseglad.

När jag blev äldre, d.v.s. när jag var 18 år, så var det ett populärt nöje att ströga på sta'n. Fotot här är från Lilla Brogatan i korsningen med Österlånggatan.

Flickorna har jag glömt namnen på men grabbarna heter Sten, Bert och så är det jag själv.

Ett annat nöje var att varje måndag gå på filmpremiären. Det kunde bli både halv sju och halv nioföreställningen. För det mesta gick jag tillsamman med Sten. Vi båda gillade musikfilmer och visst minns vi Jane Powell och Elizabeth Taylor bland andra.

Var vi inte på dans i Folkets Park eller på bio, så var vi hemma hos någon av kamraterna och spisade 78-varvsskivor.


 

 

Jag var tidningsbud åt tidningen "Borås Nyheter". Jag hade många olika distrikt, t ex Söderkulla och Norrby. Vi tog alltid med några extra tidningar, som vi sedan sålde som lösnummer. Det var självklart en eftermiddagstidning, vilket möjliggjorde att vi kunde dela ut dem efter skolan. Här ser ni min pappa, som säkert läser just ett lösnummer.

Konkurrerande tidning var på den tiden Västgötademokraten

Det var mycket intressant att jobba på en tidning. Vi fick insyn i alla arbeten, såväl redaktion som tryckeri och sättning. Oj vad det rasslade när typografen jobbade vid maskinen, som spottade ut tennformar med textrader.
 


 


Bland de stora pojkstrecken kan nog räknas när en kamrat och jag utsatte hans föräldrar för rena terrorn. Vi var båda intresserade av kemi och hade redan tidigare blandat magnesiumpulver med ett oxideringsmedel. Vi skulle prova att göra bomullskrut. Vi slog salpetersyra och svavelsyra i en bägare med bomull. Det ställde vi i en nisch i källaren, där vi höll till. Nu var det så att i den nischen fanns en ventil, som var i förbindelse med hela huset. Föräldrarna, som satt uppe i vardagsrummet, skrek till oss och undrade vad vi höll på med. Det var en otäckt stickande lukt, som hade tränkt upp till dem.
Vi skyndade oss att undanröja bevisen, öppnade källarfönstret och kastade ut allt. Dagen efter hörde vi hans pappa högt undra vad som hade skett med hans vackra rosor. Av en händelse hade de råkat befinna sig nedanför källarfönstret.

Mitt liv i Vara

År 1953 blev jag anmodad att tjänstgöra i Vara på banmästarexpeditonen under tiden kontorsslaven där gjorde värnplikten. Nu blev det visserligen så att Hjalmarsson, som han hette, blev befriad från den tjänstgöringen. Trots det förflyttades jag till Vara, troligen för att jag skulle få erfarenhet av fältet. Det var jag tacksam för, eftersom det var ett mycket intressant arbete och jag blev lite vuxnare av att klara mig själv. Jag blev kvar i Vara i 6 månader. Arbetet bestod inte bara av att skriva arbetsjournaler och dagsverksjournaler. Jag fick ibland åka ut och intervjua om olyckshändelser, vara med om att baxa spår och lossa sand mm. Riktigt karlagöra minsann och jag gick upp 4 kilo den sommaren och det var bara muskler. Kanske medverkade de goda wienerbröden i bageriet intill.

Turligt nog hade en radioaffär i Borås, som en kamrat till mig vid namn Eje Sundby arbetat i, gått i konkurs. Eje fick anställning i en radioaffär i Vara och följde alltså med mig till Vara. Vi hyrde ett stort rum i Vara alldeles intill stationen. I Vara hade ryktet om de två nya grabbarna gått före oss, så vi hamnade direkt in i vänkretsen i vår ålder. Vi förde nog ett relativt vilt liv, för en dag sa den manlige värden åt oss att vi måste flytta. Strax efter kom dock hans mycket rara hustru in och sa att hon inte hade någon klagan mot oss. Den fyndige Eje erinrade sig då att en av våra nya bekantskaper hade talat om vissa händelser, som inkluderade vår värd. Vid nästa träff frågade han honom om han kände denna flicka. Han ändrade sig och vi  fick ha kvar rummet. 

Ejes chef var mycket nöjd med Eje men när vi skulle ansluta oss till NTO blev det först nobben. Ejes chef var nämligen ordförande i det lokala NTO. Han hade hört talas om oss vildingar på dansplatser mm. Sanningen var dock att vi sällan tog sprit. Vi var glada och uppspelta ändå. Det var visst någon som hade sett mig köpa pilsner, så det spelade säkert in. Det stämde för jag blev ibland ombedd av min chef banmästaren att köpa pilsner till honom och vem nekar sin chef.

Vi ville vara med i NTO, eftersom de hade musik- och dansträffar. Till slut gav han med och vi kunde bli invalda. Kvällen efter, vill jag minnas, kom det upp två flickor till vårt rum och hade med sig en flaska konjak. De var också medlemmar. Som sagt, vi var mycket försiktiga med sprit.

Det fanns en sjuksköterskeskola i Vara och på hösten anlände kursdeltagarna. Eje och jag ledsagade i etapper ett tiotal blivande elever till skolan kvällen före. Skolan låg inte så långt ifrån vår bostad. Bara en vecka efter skolstarten skulle vi till Lidköping och dansa. Vi slog följe med två elever från skolan och liftade till Linköping. När vi skulle hem gick det sämre att lifta. Vi promenerade ganska långt, tills vi fick lifta på ett lastbilsflak sista sträckan. Då var klockan närmare sex på morgonen. Flickorna fick gå upp och vila sig på vårt rum och själva gick vi direkt till jobbet. De flesta av skolans flickor visste var vi bodde och var jag arbetade, andra våningen i stationshuset. Framåt kl. 9 hörde jag grus på fönsterrutan till mitt kontor och utanför stod en hel hop med flickor, som undrade vad sjutton vi hade gjort av tjejerna. Jag kastade ut nyckeln till vårt rum, så de själva fick gå upp på rummet. Husmodern på skolan var sträng mot sina elever, och skulle väl också så vara. Våra sällskapsflickor fick turligt nog endast varningar och fick alltså stanna kvar på skolan.

Under somrarna 1950 och 1951, och även direkt efter realen 1952, var jag affärsbiträde i Konsum. För att bli antagen som affärsbiträde fick man gå igenom ett prov hos assistenten på Konsums kontor. Det bestod bl. a. i att snabbt kunna räkna ned ett antal siffror och det var bra om summan också stämde. Jag började på Konsum på Göta i Borås. Själv var jag i Specerier, som var vägg i vägg med Charkuterier (Chark). Vid sidan om fanns det en mjölkaffär. Jag fick också vikariera på andra konsumbutiker, bl.a. i Övre Byttorp, Specialkonsum i centrala Borås och vid Erikslund vid Ryavallen.

Jag gillade att stå i affär. Lönen avgjorde dock att jag slutade och började den 12 augusti på SJ, 25:e bansektionens expedition på Borås Övre. Lönen ökade från 350 kr till 546 kr/mån. Dessutom fick jag efter sex månader fribiljetter på tågen, till att börja med 6 st. per år. Man hade särskilda krav på synen och jag hade ju redan då glasögon för närsynthet. Turligt nog hade man ganska nyligen infört dispens för just kontorsarbete. Det med tur kan ju förstås diskuteras, för mitt intresse hade mer och mer övergått till teknik och med dagens varseblivning hade jag nog hellre gjort som mina pojkar.

Vintern 1953-1954 var jag vikarie på banmästarexpeditionen i Hillared. Det var en kall vinter och det första jag fick göra när jag kom tidigt på morgonen, alltså före klockan sju (strax efter sex gick tåget från Borås), var att hugga ved för att tända i kontorskaminen. Banmästaren Kinberg brukade komma när temperaturen blivit lagom hög. Av vedhuggningen hade jag också blivit tillräckligt varm för att gå på utedasset i 18 graders kyla. Jag minns en rolig episod från den tiden. En dag kallade Kinberg in banförman Svensson och skällde ut honom riktigt grundligt för att det låg en rostig skiftnyckel i verkstaden och det kunde inte passera obemärkt. Svensson sa inte ett ord på hela långa stunden som Kinberg skällde ut honom. Sen kom det kolugnt från Svensson – Då få’la ja’ ta me mek skeftnöckla tebaka te idrotts­föreninga, Ridå!

1955 till 1957, i 21 månader, gjorde jag min värnplikt vid kustartilleriet, först i Karlskrona, en vacker stad, varav 6 månader på ön Kungsholmen. Våren och sommaren 1956 fanns jag i Göteborg på Käringberget och från hösten och sex månader fram låg jag vid Sjökrigsskolan i Näsby park i Uppland.

Här följer lumpaminnen:

Under 6 månader ,vintern 1955-56, låg vi på ön Kungsholmen i inloppet till Karlskrona. Ön är liten med mest befästningar. Numera går det turistbåtar ut till ön. Mitt på ön ligger officersmässen i en liten park. I befästningsmuren inrymdes matsalen. Med handfasta bord och väggar med inmurad sten såg det då inte särskilt inbjudande ut. Det ryktades om råttor men jag såg inga. Idag kan man möta samma inredning i "mysiga" pubar. Nu är det inbjudande.

Vi var inkvarterade i det gula huset på linje 7, som planen utanför kallades. På vintern var det inte mer än 10º C i gula huset. Jag kan inte minnas att vi frös. Det enda gången jag frusit ordentligt var på en kort tältmanöver, tre dagar tror jag det varade. Vi eldade i tältets kamin och hade eldvakter. Trots att kaminen var röd, så var det kallt utefter sidorna och trots att jag hade överrock på så frös jag så in i norden. Då lovade jag mig själv att jag aldrig skulle klaga på värme och det har jag hållit.

Min mest skakande upplevelse hade jag på ön Kungsholmen.. Jag blev tillfrågad av sergeanten om jag kunde hjälpa till med att sätta in en ny flagglina i signalmasten. Det fanns en redan en men det skulle vara 2 st. I kamraters närvaro och med avsaknad av sunt förnuft svarade jag ja. Signaltornet låg på 15 m höjd och signalmasten med flaggan ytterligare 10 m. Jag hissades upp med befintlig grå lina, 1 cm tjock, som jag tyckte redan var utsliten. Linan var trädd genom en gungbräda och fastgjord så den bildade en triangel, alltså som i en vanlig gungställning. Det blev en krampaktig fasthållning. Jag var livrädd och lovade säkert mycket, om jag bara klarade mitt liv. Det gick bra, som ni säkert har räknat ut.

En annan, kanske näst mest skakande upplevelse, var när jag skulle återvända till Kungsholmen i onsdagskväll. Jag hade tagit mig in till Karlskrona för att dansa eller gå på bio. Då var det ingen storm men under kvällen blåste det upp och den enda förbindelsen tillbaka var en A-slup, ett 18 m långt örlogsfartyg, Man får aldrig segla för läns (med vinden från aktern) i storm med ett sådant fartyg, eftersom vattnet kan forsa in och fylla hela kajutan. Kajutingången mynnade alltså bakåt. Alltså blev det kryssning eller sidvind, vilket gjorde att båten rullade väldigt mycket, så mycket att man faktiskt kunde nå vattnet med handen, när man krampaktigt hölls sig i vimpelstången bak. Så rullade det tillbaka och man trodde flera gånger att den skulle fortsätta att gå runt. Att gå ner i kajutan var inte tal om. Även denna gång gick det alltså bra.

 

Sommaren 1955 var otroligt fin,. Jag åkte in i lumpen den 8 juni och från den dagen och in i augusti var det i stort sett vackert väder. I halland såg åkrarna ut som ett månlandskap, alltså stora sprickor i jorden. Ett av nöjena var att åka ut till en badplats vid namn Skönstavik. Där kunde man också låna en blekingeeka, en liten segelbåt alltså. Här är en bild därifrån.

 

 

 


 

Vid Göteborgs kustartilleriförsvar fick jag utbildning till båtchef. Det kallades faktiskt så fast man annars höll fast vid att vid marinen heter det fartyg och livbåt. Vi utbildades på A-slupar, Ett flertal A-slupar byggdes under 1930- och 40-talet för att användas som bl.a. Bevakningsbåtar för Kustartilleriet. Längden var ca 18 m och bredden knappt 4 m. Farten var högst 11 knop och var i en del fall utrustade med Volvos Pentamotorer. Utbildningen bestod i såväl teori om navigering och praktisk sådan. Vi fick också tjänstgöra som rorgängare (d.v.s. stå vid rodret). Som ni säker förstått var det en mycket rolig utbildning. Utbildningen slutade med examen, som bestod i att som suverän båtchef ta båten från Käringberget i Göteborg till Lysekil och tillbaka. Det blev att navigera bland kobbar skär. Vi övernattade på A-slupen i Lysekil.

Självklart fick vi skjuta med de landbaserade kanonerna, Mest blev det med instickspipa på 57 mm kaliber. Vi större övning blev det dock skarpt på riktigt med 15,2 cm kaliber, visserligen mot bogserade mål men med riktiga projektiler och riktig laddning. Man stoppade först in projektilen och sen mellan 1 och 3 krutkarduser (packningar med svartkrut). Sen drog man i utlösarsnöret. Jag kan försäkra er att det blev en oerhörd knall. Från en gång, när jag var med i kommandotornet, kan jag beskriva upplevelsen så här. De som stod utanför upplevde trycket mest, huvudbonaderna flög iväg och i kommandotornet, som man ser ut genom springor, var ändå trycket så mäktigt, att hjälmen, som låg på en radioenhet, flög iväg. Trädörren till det gjutna tornet flög iväg.

Det var tufft att vara vid marinen. En gång skulle vi öva oss i klara att hamna i vattnet. Övningen var på regementet på Gräsvik i Karlskrona. Den övningen bestod i att fylla ryggsäcken med 8 kilo, hoppa från femman i badet och ta sig fram till bryggan. Det blev i praktiken att promenera på botten. Det fanns givetvis en roddbåt ute, som skulle fiska upp dem som inte klarade av det.

Vinterutbildning hade vi under två vintrar, den första vintern utanför Härnösand och den andra i Börnänge söder om Åre. Där fick man lära att åka på den gamla typen av skidor med remmar och bindslen med låg eller hög fästpunkt, beroende på om man skulle åka utför eller inte. Vi fick också erfarenhet av att åka med lastad pulka. Vi åkte mest på syd och ostsidan av Åreskutan.

De sista 6 månaderna av min utbildning skedde vid Sjökrigsskolan.  En av de första dagarna vi hade anlänt till Sjökrigsskolan tog kommendören, sjökrigsskolans chef, till orda och förmanade alla oss aspiranter för att skämma ut oss genom att besöka det beryktade dansstället SveaHof på Sveavägen. Gissa vilka som besökte SveaHof den kvällen? Jag blev blev turligt nog godkänd i examen och det hela avslutades med en ståtlig kadettbal. Kadetterna hade givetvis snygg uniform och damerna lång klänning. Min tänkta dam från Skåne hade lite långt att åka och inte heller hade hon en passande klänning, sa’ hon. Så det blev att ragga upp en glamourflicka på ett dansställe på Sturegatan, inte Stureplan! Hon hade eller skaffade en lång klänning.

KUSTARTILLERIET är den enda del av det tidigare invasionsförsvaret som är helt avskaffat. Alla fästningar har stängts.