Jag gillar att åka buss men inte att vänta på bussen när det blåser kallt. När jag kommer i tid till bussen, då brukar den vara sen och när jag kommer försent, så dröjer det extra länge innan nästa buss kommer.
Står det fler än jag och väntar, så brukar jag kolla på dem. De flesta tittar uppåt som om de fluktar efter ett ufo. Ungdomar har sina iphones. De stör inte. Deras små fingrar hamrar ljudlöst på skärmen. Sms ersätter samtal. Jag hörde på radion att ungdomar i genomsnitt skickar 150 sms om dagen.
Dröjer det länge innan bussen kommer, som det gjorde häromdagen, så kan det hända att man häver ur sig något fyndigt, som att
– Det verkar som om bussen är försenad, eller har dom hoppat över en buss?
För det mesta kommer ett lika fyndigt svar, för människan i gemen vill vara snäll.
När bussen äntligen kommer, så går jag nästan alltid in genom främre dörren och alltid – och då menar jag alltid – säger jag ett glatt hej till chauffören. I fyra av fem fall svarar föraren med samma hälsning. Den femte har haft en dålig morgon eller också fattar hen inte.
Jag minns en gång från 70-talet; alla sittplatser var upptagna, en grabb i 12-årsåldern reste sig upp och sa’ ”Vill farbror sitta?” jag var alltså knappt 40 år gammal. Jag svarade givetvis ”nej tack”. Min image fick sig en törn men man får leva med det. Jag vet inte hur jag skall tolka dagens status, för numera reser sig ingen för mig.
Det brukar för det mesta finnas lediga platser och då väljer jag en plats där jag ser bakåt och kan studera olika människotyper. Det finns många sorters ansikten. Det finns bistra, trötta, leende eller förnäma. Om jag har hamnat framför en leende dam, så brukar jag forma ett leende tillbaka och då blir hennes leende ännu större.
Det är som upplagt för ett samtal – det tar ju en stund för bussen att komma till centrum, så det kan vara trevligt att fördriva tiden. I förrgår var det en sådan situation.
Vi båda hade satt oss på synnerligen breda säten, helt olika de övriga pyttesmå. Varför var de olika de övriga? Vi gissade på att kunna ha bagage med eller kanske att två barn kunde sitta tillsammans eller om det var för stora människor. Det fanns 3 sådana säten. När bussen gjorde uppehåll vid Söder Tull frågade jag föraren om han visste varför. Helt lakoniskt svarade han ”för dom över hundra kilo”. Så var det löst.
Vi passerar hörsalen och jag kom att tänka på en episod som inträffade för länge sedan. Det var vid hållplatsen vid Hörsalsparken mittemot på den tiden Domusingången. Det kom en frodig dam linkande med en käpp och föraren på spårvagnen trodde väl inte att hon skulle med för hen startade. Den frodiga damen ifråga började då springa efter spårvagnen och när den inte stannade hötte hon med käppen mot spårvagnen. Den fortsatte emellertid och jag uppfattade tyvärr inte damens ordval.