Bettan funderar

Sakta försvinner den suddiga bilden. Nyss satt jag på tåget från Stockholm och hade glömt mina väskor  på perrongen. Dessutom var handväskan borta. Det var jättetrögt att ta sig fram genom kupén, fötterna vill inte med. Så är det ju alltid… i drömmar. När man skall springa verkar det sitta blytyngder vid benen. Jag har aldrig tidigare i en dröm hunnit i tid till tåget, så det var ju en ändå en framgång i drömmarnas rike.

Jag öppnar försiktigt ögonen och erfar ett lyckorus av att det bara var en dröm. Tänkare som jag är ligger jag kvar en stund och tänker på livet. Det sägs man har resten av livet kvar, så det blir mycket att tänka på. Om man lyckas undvika sjukdomar, så gäller det väl att ge livet ett vettigt innehåll, förresten vad menas med vettigt, det räcker väl om det är roligt. Min förre man sa ofta ”Du fattar noll”, så han kanske  själv upplevde sig som  vettig. Jag hade i alla fall förståndet kvar när han hade lämnat mig och det var roligt!

För inte  så länge sedan läste jag boken ”Hundraåringen som steg ut genom fönstret och försvann”. Man blir  inte så lite avundsjuk på honom och hans upplevelser, även om man får ta det med bra nypa salt. Han var lycklig. Tänk om man skulle försöka härma honom. Inte i ålder men väl i företagsamhet och i att söka äventyr. Jag har dock inte behovet av att klättra ut genom ett fönster och inte är jag hundra år heller.

Det är valtider. Edna och jag har ibland talat om att gå med i en politisk förening. Frågan är  vilken, och då blir vi svaret skyldiga. Vi är nog inte tillräckligt skickliga eller kloka - välj det ni tycker passar bäst - att avgöra vilka som är bäst men tydligen finns det sådana som kan det. Denna eftermiddag hade vi tänkt spåna lite över vad partierna står för. Det är ju bara att slå upp dagstidningen och kolla på insändarsidorna. Där man kan läsa om missnöjet och på debattsidorna om skrytet.

När en politiker svarar en kritisk insändare finns en märklig tendens att inte bemöta kritikens innehåll. Istället vill de prata om något annat, sådant de själva uppfattar som bra, och som de  tror att egna partiet har på programmet. Om det är realiserbart eller ej är ju en hypotetisk fråga, så länge man slipper att uppfylla löftena. Så lova på bara!

Efter att ha druckit kaffe och avsmakat mina hemgjorda semlor sätter vi oss med ett glas vin och frossar i den italienska osten ”Fossa”, som efter att  ha legat i en grotta och sedan varit nedgrävd i jorden i tre månader. Jag känner mig mycket jordnära och upprymd av osten och vinet. Men hur är det nu med politiker med deras vältalighet? Retorik är ju ett annat ord för vältalighet. En bra retoriker anses vara lätt att förstå men då får han inte använda alltför svåra ord. Vem lyssnar på en person, som man har svårt att följa med i resonemanget. Inför man ett nytt förfaringssätt, så implementerar man och om man vill förändra hela systemet är det paradigmskifte. Snälla, tala i klartext!

Så är det ju en annan sak att en retoriker kan vara en person som på ett övertygande sätt snackar bullshit. Så uppfattar vi ibland en politiker. ”Orsa kompani lovar inget bestämt”. Ni kommer väl ihåg att en politiker en gång sa att beslutet om kärnkraftens nedläggning var oåterkalligt. Vi vet hur det gick och vi minns kanske också svaret från samma person; ”Det var då det”, vilket  inger ett ”stort förtroende” eller? Efter detta känner varken Edna eller jag för politik. Däremot tar vi en liten bit ost till och sveper ner det med den goda ”Lindemans bin 45:a” och då är vi klara för mer djupa frågor, kanske hos förfäderna.

För omkring 100 generationer sedan hade man reda på 10 generationer bakåt. Idag har vi hjälp av Genline. Edna berättar att hon minns sin födelse. Hon minns att hon klättrade ner från en lucka i himlen och när hon fick se världen, så skrek hon i högan sky. Kanske man klättrar upp genom en lucka när man dör. Då får man hoppas att Per släpper in oss. Det är lättare att gå bakåt än framåt i släktforskning, så om man skriver sina memoarer med en gång, så har man något att gå efter. Kan vara ett tips till släktforsningsprogrammet ”ArkivDigital”

Vilka vilda tankar gamla tjejer kan ha.

Båtresan

I somras var  Edna och jag med på en kryssning till Riga. Jag har nyligen köpt en digital systemkamera. Jag har redan en kompaktkamera och nu var jag  taggad på att föreviga Riga på ett professionellt  sätt. Ursäkta mitt självförtroende, som är helt i avsaknad av självinsikt, inte unikt för min personlighet. Inte har jag någon åldersnoja eller lider av blygsel  men att fråga om jag får ta ett foto på en kortväxt gubbe i vida shorts är inte tillrådigt och definitivt inte om han har sin äkta hälft med sig. Att smygfota är alltså min grej. Det fanns gott om sådan fotomotiv. Det är alltså inte bara jag som lider av bristande självinsikt och fotomoral.

Redan vid ombordstigningen dök våra konkurrenter upp. När vi passerade en portal vid embarkeringen, blixtrade det från en jättekamera framför en ung tjej. Det var fartygets fotograf. Bilderna skulle man på kvällen kunna se intill receptionen. En snabb blick på Edna sa mig att  inget besök  skulle ske där.

Hytten var inte städad ordentligt. Fläckar på sängarna var synnerligen misstänkta och Edna som är noggrannheten själv, rusade till receptionen och kom tillbaka med andra hyttnycklar. Den nya hytten var helt okej och av en högre standard, hur det nu kom sig? Jag frågade inte Edna hur hon hade uttryckt sig i receptionen, resultatet var tillräckligt.

Vi hade valt buffé, första sittningen.. Vi fick ett bra bord men alldeles för nära en filminspelning. De tittade lite snett på oss och tyckte väl att vi inte passade in i bilden och filmkameran svischade förbi så snabbt så jag inte hann att vinka. Tänk er gamla tjejer i TV4 som vinkar.

De som åkt på en kryssning vet att det kan vara lite hetsigt när man hämtar maten. En liten knubbig dam hade fått för sig att stiga in i kön framför en välbyggd herre. Denne herre uppmanade henne att ställa sig i kön, vilket hon fnyste åt. Herrn ifråga tog då ett kniptag om hennes axlar och faktiskt lyfte henne på plats i kön. Hon blev alldeles tyst med många leenden omkring sig. Fia med knuff var tydligen med, för rätt som det var så dråsade en tallrik i golvet med alla läckerheter. Det blev att kolla var man satte ner fötterna. Vinet ingick i priset, och det var faktiskt prisvärt.  Det blev några vändor innan tappningen stängdes och då var det dags att lämna plats för andra sittningen. Vi åt ganska sparsamt, för vi hade tänkt vara rörliga på dansen och det är ju också smart att inte blanda ut vinet för mycket.

Kanske lite upprymda tog vi oss tillbaka till hytten för att förbättra sminkning och lätta på behoven. Edna hade, som hon brukar göra, tagit med sig en liten plunta med Glenfiddich. Förbjudet att göra så enligt skriften på väggen men varför ta med sig om man inte skall dricka den. Efter ett litet glas bar det iväg till danslokalen, den större av de två. Många hade redan lagt beslag på platserna närmast dansgolvet, som även var scengolv.  Jambalesisk  scenshow var annonserad, vad det nu kunde vara.

Vi fick plats intill några yngre flickor. Kanske det lockar till några trevliga dansanta herrar, som missar en av flickorna och passar på att bjuda upp oss. Ett önsketänkande, jag vet. Det blev istället en rundlätt herre, som glömt håret hemma och hade en kudde på magen. Men bugga kunde han. Så mycket har jag inte rört mig sedan jag var med barnbarnet på Busfabriken. Det var tur att jag inte hade med handväskan, för då hade jag nog sänkt någon på dansbanan med den.

Vi drog vidare till den mindre dansbanan. Där var det high life, inga mindre än Thorleifs var på hugget. Innan jag hann skaffa mig en överblick frågade en grånad ”kille” om jag ville pröva dansbanan med honom. Han såg lagom farlig ut så det blev en så där tryckare, som är utmärkande för Thorleifs. Så blev det paus och snabbt tillbaka till stora scenen, för kl. 9 skulle showen börja.

Innan showen skulle börja skulle de ha en uppvärmning Det skulle vara en liten tävling med ett antal frivilliga, d.v.s. inte motvilliga, för tävlingslederskan fick tag i mig och drog upp mig. Tävlingen gick ut på att man skulle ta emot en nallebjörn och sedan skicka den vidare och när musiken stannade fick den som då hade nallen gå därifrån – utan nalle. Den som var kvar till  sist  skulle få nallen, en flaska champagne och en kryssning för två med mat. Jag kom så långt att jag fick nallen och i ivern snubblade jag och där satt jag med nallen när musiken tystnade. Alltså ofrivillig sorti innan det ens kom igång.

Följande dag var det ”Göra Riga by foot and photography” som gällde. Utanför fartyget väntade en hel hop med taxi för att köra ”turisterna” till centrum, vilket var liktydigt med gamla Riga. Det var vackert väder och varmt och det var mycket vackert utefter kajen, så vi föredrog att promenera in till centrum, en sträcka på ca 2 km. I vår ålder kör vi som tur är inte med högklackat.

Vi hamnade så småningom i en park, där det fanns en bro med en massa hänglås, ett huvudbry tills den trinde gubben från båten dök upp och förklarade att nygifta låste fast sitt hänglås på broräcket och därmed hoppades att de var låsta för livet – pyttsan, de skulle nog bli varse att det behövs mer än ett lås för det. Förresten tänk den vilda tanke, att man blev låst för evigt och sedan upptäcker att ha låst fel karl. 

Riga är en vacker stad och mer om den finns på denna sajt under reseskildringar – Kolla gärna in det!

För övrigt hände inget mer  av värde under resan, utom att Edna, som vanligt, puttade in en hel del värde i värdelösa banditer. Själv föredrog jag att satsa pengarna mer förnuftigt – i öl och Jägermeister.