LÄR KÄNNA DIN KROPP ELLER EN PROMENAD MELLAN ABISKO OCH KEBNEKAJSE

Deltagare:
Lennart, en bedagad färdledare med lust i blicken,
Kai, en sportig ung vilde med stoiskt lugn och blödande vader
Göran, en knäig novis med koptererfarenhet och stereosynlig.

Efter en noggrann utredning om utrustning, skall jag ha skenor eller ej på ryggsäcken, hur minimera vikten på innehållet, tröjor eller badbyxor? Efter en lätt provgång i Söderköpingstrakten och ett antal promenader till och från jobbet, startade jag kl. 13.10, fredagen den 27 aug 1993. Den uppgjorda kosan ställdes mot Örebro och Lennart Karlssons bostad. Den hemgjorda och genuint stiliserade kartan som Lennart tillhandahållit, för att lotsa en främling genom Örebro, var så noggrann, att jag nästan körde in i hallen deras.

För att vi skulle komma i form och för att späda på blodsockerhalten hade Lennarts hustru Ulla gjort en riktigt äkta, hemgjord, fantastiskt god räktårta. För att vi säkert skulle komma iväg och inte stupa på vandringen till stationen, så skjutsade Lennarts son oss till stationen. Min bil hade vi placerat i Lennarts garage för att grannarna skulle bli avundsjuka!!!

Barn och barnbarn vinkade av oss vid tåget. På tåget fanns redan Ullas bror Kaj, som var tredje man i vandrargänget. Han hade i det överfulla tåget. med folk som i förtvivlan bänkat sig på hyllorna, markerat plats för oss med halsduk och vantar mm. Vi överlät nu allt på ledaren Lennart och han beordrade oss att omedelbart börja förtäringen av medhavd matsäck, så att bördorna skulle bli mindre under vandringen. Liggvagn är ju så "där", för så där riktigt bra kan aldrig så "där" bli, dock något så när utsövda kom vi till Bodensee, förlåt Boden C.

I Kiruna var det meningen att vi skulle handla godis och dricka och det med det, vad det nu var för något. Det var mindre viktigt, för vi upptäckte att det bara var vi kvar på tåget, d v s vi råkade sitta i Kirunavagnen, så det blev en väldig fart på oss minsann med flyttning till Narviksvagnen. Ja, sen blev det tågmöte, och först efter 20 min kom vi iväg.

På Abisko fjällstation intog vi en superb dubbel fläskpannkake-lunch. Kaffet sparade vi i termosen. Solen tittade nu fram och gav ett underbart fotoljus. Vi startade mot etappmålet Abiskjaure. Vi vandrade längs en "canjon" och vi "flöt" motströms i snabb takt fram mellan små knotiga fjällbjörkar. Så snart Lennart satte sig på en gren så gick den av, så trots allt så rörde han sig inte som en fjäder. Fotografering fick i fortsättningen huvudsakligen ske med stående aktörer. - Kolla bild! - Höstfärgerna var uppskjutna till nästa år. Förresten så var det 1 meter snö så sent som den 17 juli i Singi. Under de senaste 10-15 åren har de rösade lederna eroderat i så hög grad att vissa partier, i enstaka fall spångade, består av enbart stora kantiga stenar (i bland små klippblock). - Kolla bild! - Tur att stövlarna var tjocka.

Emellertid så pinnade vi på ganska raskt på en dåligt upptrampat stig, som allteftersom blev i allt värre skick. Det visade sig vara en bistig. Efter en dryg km, och en allt tätare vegetation, på gränsen att hamna i ett kärr, vände vi tillbaka till den breda vägen (leden). Det var en vacker promenad. Vi vandrade utefter en jåkk på en, i förhållande till vad vi senare upplevde, ganska lättgången stig med många spångar. Allteftersom blev ryggsäckarna tyngre och tyngre och som skavde och skavde.

När vi "snart" var framme mötte vi några på väg åt andra hållet. De upplyste oss om att nu hade vi gått ungefär halva sträckan. Skavet på axlarna förresten, kändes bara under den här dagen. När ryggsäckarna gled åt sidan och man var på farlig mark, spång eller klippblock etc, kunde det bli kritiskt och fasligt farligt när balansen blev obalanserad. Midjeremmen är tydligen mycket viktig. Vi fick regn på oss den sista biten men vi trodde inte på dåligt väder så vi behöll sommarkläderna på utan regnskydd. Det kändes skönt med dugg i ansiktet. När en km återstod märkte jag smärta i vänster knä. Det visade sig när jag kom hem, att det var inflammation i ledbandsfästet. Smärtan var svår den sista biten och det verkade som om det skulle bli slutet för min vandring. Så blev det turligt nog inte. Vi släpade oss dock fram till stugan och störde idyllen för stugvärden med tillhörande erotiskt sällskap.

Trötta hade vi blitt men efter att ha intagit nödvändig dryck, gnidit ömmande kroppsdelar, kokat mat och vilat lite, så kändes det skönt. Ehuru ej avslappnande men med värkande muskler intog vi sängläge vid pass kl. 22.00.

Följande morgon kändes allt bra utom knäet. Ärligt så trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta. Emellertid, med strakbent gång, stegade vi oss upp 400 m och lämnade träden bakom oss. Kalfället lyste med sina sommarfärger med endast stänk av höst. Färgerna på stenarna var helt underbara. Våra "vårblommor" blommade här får fullt., som t ex. blåklocka, gullris, trift, smörblomma, skogsnäva, mandelblomma, klint, rallarros och några enkla fibblor, t o m maskros och tjärblomster. Man kan bli lyrisk för mindre när man ser de långsträckta ulltapparna slingra sig runt topparna, ängsullen böja sig i vinden utefter spångarna.

Vi kom upp högt och såg ljuset, ett blånande skimmer över fjällen och ett glittrande spel i de porlande strömvirvlarna i de otaliga krokiga bäckarna. Vi lunchade med våra smörgåsar och blåbärssoppa, drack kaffe och hade det jättetrevligt, vilade och solade och tog av oss om fötterna och bara njöt. Vi gick och gick och ömsom blev vi omgångna av både tjejgrupper och pojkgrupper. Det var inte långt mellan kaffepassen. När vi hade kommit upp på ca 900 m-nivån och planat ut gick vi i en dalgång och såg delmålet, Alesjaure-stugorna, på långt håll. Vi trodde vi var på 3-4 km avstånd. Ack vad man bedrar sig på avstånd. Vi gick och gick, stugorna var lika stora tills vi hade gått 6 km. Då blev de större och då var det ca 2 km kvar. Stugorna var mycket fina med sin extra service av proviant, fika och torkrum. Vägen till vattnet var dock i tuffaste laget och det var väl den enda fördelen med att ha ont i knät och därför slippa hämta vatten.

Än så länge lätta stigar. Nu bar det av på den 1ängsta sträckan, som skulle bli hela 28 km lång. Vi ställde kosan mot Tjäktastugorna och när vi hade dem på högra sidan, efter ca 15 km, så lunchade vi och vilade ut på en stor flat sten. Vi upprepade proceduren med solning och stövlar och strumpor av. Oj vad skönt!, det var nog ca 18 grader varmt och jag lade märke till att Kaj redan hade fått solbränna. Vi studerade stenar och vegetation. Stenarna var klädda i både gröna och rosa färger, troligen som kompensation för de uteblivna höstfärgerna på vegetationen. Det kyliga vattnet vågade man inte dricka för hastigt men det var en bra anledning att stanna, så att leder och muskler fick möjlighet hämta sig. Det upplevdes som njutning.

Men nu började besvären. Uppför och utför ( utför är värst, speciellt om man har ont i knät). Stenblock av olämpliga dimensioner verkade hade strötts ut precis där vi skulle fram.
- Kolla bild! -
Vi gångade fram i dalgångar med oändliga vidder framför oss. Uppför snöklädd bergsida, den högsta höjden under vandringen. Vi vilade ut här på Tjäktapasset. Utför passet på andra sidan fick jag gå baklänges. Sen blev det en dalgång till. Det var en fantastisk gångväg. Uppför och utför upprepades i ett. Varje gång vi kom till nästa höjd trodde vi att vi skulle se Sälkastugorna. Det var som en berg-och-dalbana. När vi kom till Sälka var vi helt slut. Det hade tagit 12 timmar. Vi orkade dock ta en ö1 och köpa lite godis och efter den goda frystorkade uppkokade maten orkade vi ändå säga en svagt god natt. Ändå var denna sträckan höjdpunkten. Vi hade sett mycket vackert och humöret var hela tiden på topp.

Sträckan Sälka - Singi var inte så annorlunda. Det ar ju en otroligt massa berg (fjäll) man passerar och på denna sträcka går man i dalgången utefter jåkken. Bergen är nära in på. Den största höjden nådde vi i början, ca 1100 m. Det blir tjusigt när det driver småregn/snö och solen tittade fram. I början var det regn så regnställena kom fram. Det blåste kraftigt, men turligt nog i medvind. Det var ett elände när man skulle stanna till för mat. Först skulle man finna lä så att man inte skulle blåsa ikull och sedan skydda sig mot väta för att inte blåbärssoppan skulle bli för tunn. Det blåste stundom så att man måste hälla i kaffet vågrätt i muggen.

Mot slutet av sträckan började solen lysa oftare och gav vid ett tillfälle en så vacker regnbåge att jag förevigade den på ett foto. Med så många jåkkar utefter fjällsidorna är det märkligt att det inte blir mer vatten. De rinner tydligen ner i underjordiska sprickor i berget och kommer väl fram (som springkälla väl) någonstans där Näcken väntar. Väl framme i Kebnekajse bastade vi och tog en bira efter maten (frystorkad givetvis). Sängen kändes även denna dag som en belöning.

Mitt knä hade blivit väldigt dåligt och jag hade fått feber, troligen smittad av förkylning av några andra vandrare vid Abiskjaure (Lennart fick sin förkylning när han kom hem). Turligt nog var tre andra intresserade att flyga helikopter till Nikkaluokta och jag var ganska glad att kunna hänga på det gänget. Lennart och Kaj däremot var pigga i ottan och vandrade hela vägen till Nikka och mötte mig där. Ja, sedan var det bara resten kvar, d v s rundtur med bil i Kiruna, bl. a till flygplatsen, besök på bandistriktet. Nästa dag gjorde vi Narvik, för att sedan ta nattåget till södra Sverige.

Vi träffade många trevliga människor på lederna och stugorna,

bl. a några tjejer från Tromsö som vi omväxlande passerade och blev passerade av.

Göran

Åter

eller klicka på Bakåt eller på backtangenten!