Det var min första resa till Lappland. Lappland var en stor vit fläck i min verklighet, en verklighet som jag föreställde mig ödslig och karg. Så det var med spänning jag såg fram mot resan.
Vi startade var och en från sin ort för att stråla samman i Gävle. Eftersom jag åkte över Stockholm, var det naturligt att jag slog följe med Berndt därifrån. Tåget från Stockholm var två! Vi blev tveksamma och frågade tågpersonalen, om det fanns bokade sovplatser från Gävle för 3 personer. Svaret var nej. Vad göra? Nästa tåg avgick samtidigt men gick också tidigare från Gävle så att Lennart skulle troligen inte hinna med. Vi valde dock att åka det tåg vi tidigare kommit överens om.
När vi kom till Gävle syntes ingen Lennart till och vi måste snabbt bestämma oss för om vi ändå skulle åka med tåget norrut. Plötsligt rusar ytterligare ett tåg till in vid närliggande perrong, tåget från Örebro var alltså något sent. Alla resenärer stiger av men ingen smal Lennart syntes. Vi stelnar till, Lennart har alltså missat tåget eller har han tagit det andra tåget. Vi hade inget annat val än att stiga på "vårt tåg" och köpa eventuella sovplatser och hoppas på möte med Lennart längre norrut. Efter det att alla resenärer gått förbi, ser vi en ryggsäck som förflyttar sig för egen maskin. Vi hade aldrig sett något sånt tidigare, så vi tog en extra titt på föremålet. Ett bihang till ryggsäcken visade sig vara Lennart Karlsson från Örebro. Lennart hade också beviset till sovkuppen. In med grejorna och fram med kaffet mm och friden inställde sig.
Vi närmar oss Luleå och regnet skvalar. Lennart ser ut över Norrland och mumlar att det inte ser något vidare ut, hoppas vi slipper att se regn i fortsättningen. Han måste vara synsk, för strax därefter gick hans glasögon sönder. Ena skalmen hade lossnat ur fästet.
Fredag, klockan är 9.25 och vi hämtar hyrbilen. Skönt att åka bil, när det öser ner. Ett sällskap som skulle besöka domkyrkan, använde sig av papperspåsar, vilket ju var billigare och såg mycket roligare ut. Vi var dock på väg till något roligt och ställde alltså kosan mot närmaste anhalt som skulle bli Kalix. Redan då fann på vi uttrycket 'Jag säger bara "KALIX", skulle passa bra till många orter på vår väg. Utefter Kalix älv klarnade vädret tillfälligt och naturprakten imponerade stort på mig, en förstagångsnorrlandsresenär.
I Kalix skulle vi greja Lennarts glasögon. Mitt förslag att köpa snabblim gjorde att Lennart och jag styrde kosan till Domus. Vi gick fram till första vackra biträde och frågade efter ett häftigt (häftande) lim. Hon rodnade märkbart och bad oss komma med. Hon gled fram mot avdelningen för damunderkläder och höll fram ett linne som nästan, jag säger nästan, fick oss att rodna och frågade om det var tillräckligt häftigt. Det visade sig att hon tyckt vi sa "häftigt linne". Hon rodnade igen och visade oss till den klart mindre spännande verktygsavdelningen. Den rodnande flickan gav oss tipset att besöka marknaden i staden, varför vi, efter en kaffetår och bulle, tog svängen upp mot staden enligt anvisningar. Marknaden öppnade dock först klockan 12 och färden ställdes istället mot Kukkula, ca 2 mil norr om Haparanda, vid sidan av Torne älv.
I Haparanda gjorde dessförinnan uppehåll för lunch på Konsum och under tiden Lennart fick sina glasögon lagade. Vi besökte Torneå och besåg även Haparandas kantiga, stora, svarta, stereotypa högt belägna kyrka, som ingen ens kom på tanken att rikta kameran mot. Stationen däremot, med bevuxen bangård och lite för stor för synlig trafik men med patos, som endast fordom Alvesta kunde prestera, förevigade vi så klart på en plåt.
Vi passade på att ta en tur över till Torneå och tillbaka. Vädret var så grått och tråkigt så det blev ingen höjdare. Kukkulaforsen bjöd på forsränning, kanske inte av vildaste slaget, för vi ställde inte upp. Ett kompani soldater fick tjänstgöra som fotoobjekt i forsen. Av de vackra hemslöjdalsterna i presentbutiken valde vi med hjälp av en vacker hemslöjdflicka ut presenter till hemmavarande.
Vi hade mycket kvar av dagens etapp, varför vi drog mot Pajala för att snacka med "grabbarna". Vi stannade till vid polcirkeln. Enligt uppgift skulle solen lysa hela natten men tydligen inte på dagen. På TV sade man sedan att de flyttat den, för att få en tjusigare naturinramning och det förklarar ju varför solen lyste med sin frånvaro.
Över en god blåbärspaj på Pajala värdshus, gjord av Runo Sundbergs dotterson, invandrad från Skövde, fick vi verkligheten bakom "kvinnobussarna" för grabbarna i Pajala förklarad. Runos dotterson och hans jämnåriga har aldrig haft något problem att få tag på flickor; dottersonen t o m nybliven pappa redan efter ett år. Gubbarna i grannbyarna däremot hade svårt att få tag på gratis husföreståndarinnor. Efter en rundtur i byarna runt om Pajala, avslutas jippot varje år på Pajalas pampiga Folkets Hus. Vi blev också upplysta om att Landets enda "bifurkation" fanns i "närheten", nämligen där Tärendöälven flyter ut gaffelformigt och obestämt och kvar efter denna omkramning blir Torne och Kalix älvar. Vi blev uppmanade att också bese Kengiforsen.
Forsen var vacker men utbyggd med ett mindre kraftverk gränsande till en herrgård med museal anknytning. Under vandring i blött gräs upplevde vi forsens skönhet. Jag anade då inte dess blekhet mot kommande omtumlande syner. Avfärd från Pajala skedde klockan 14.00. Strax norr om Pajala såg vi de första renarna, troligen som tamboskap, motsvarande kor i sörlandet. Dessa representanter för Norrlands rörliga kapital var de enda vi såg under resan. Karesuando nästa! Jag säger bara "KARESUANDO", sade vi många gånger under resan, när vi gjorde jämförelser. Nya upplevelser avgick därvid alltid som segrare. Kanske berodde det på det sparsamt inredda vandrarhemmet.
Morgonen bjöd på disigt väder, klockan var bara 6.30. Hotellet mitt över gatan, som också skötte vandrarhemmet, troligen med viss beräkning, hade varken gröt eller filmjölk, trots att de hade storstadspris på frukosten. Priset på vandrarhemmet låg också betydligt över det rekommenderade, trots att standarden låg långt under acceptabel nivå. Vi säger bara "Karesuando". Vi kom i alla fall iväg kl 8.10 och efter en snabb rundtur i samhället styrde vi kosan mot Kilpisjärvi, utgångspunkt för vandring (sjöresa) till treriksröset.
Den finska vägen, som vi färdades på, visade vackra vyer. Väl framme vid tullstationen vid Kilpisjärvi tog vi oss en stunds mycket seriöst funderande på villkoren för vandring, kontra besök i Norge. Det hade stormat under natten. Kraftig blåst och regnstänk fick oss att inse det förnuftiga i att erkänna, att vi inte kommer att nå målet för resan, nämligen "Treriksröset". Isen hade inte gått upp på Kilpisjärvisjön och vi hade blivit tvungna att ägna hela dagen åt den promenaden, i ett inte alltför inbjudande väder. Ett enhälligt beslut förde oss vidare in i Norge. Vi tyckte nog att tullpersonalen log lite försmädligt eller var det inbillning?
Vi styrde kosan mot Signaldalen (Signalnes) över Skibotn i Norge. Signaldalen var klart i klass med Hallands vackra vyer. Vi hade tänkt närma oss Treriksrösen så att säga bakifrån men blev avrådda av ett Skövdepar, som med en "WW-husvagn" försökt klättra över stenbumlingar utan framgång. Vi hade en härlig konservlunch i sikte och slog läger vid en vacker fors - Kolla bild -, där också floran var utbredd. Jag fick mitt första kort av en fjällviol. Berndt och jag studerade näckens landskap under tiden Lennart lagade maten. Såväl till som från forsen tog vi oss över litet vattendrag. Jag upptäckte därvid behovet av högre skaft på stövlarna! Jag vill dock nämna att jag förvånades över att marken var så varm, då jag blev tvungen att gå barfota ett tag. Här var det förresten som jag fick mitt enda myggbett under resan. Snacka sedan om mygg i fjällen! Förklaringen är ju förstås att det är i början av sommaren.
Vi vände åter från Signaldalen efter ett flitigt fotograferande och ställde kosan mot Narvik, förbi massor av vatten och fjordar. Fjällvyerna överträffade varandra allteftersom vi närmade oss Narvik. Solen kom ikapp oss. Jag förstod att det ej var möjligt att med kameran ge motiven rättvisa. Narvik, kringränd av vatten och kuperad, även den staden med skorstenar på avstånd och med sjömanskyrka, fartyg och skidbacke. Vi käkade på järnvägsstationen och besåg stadens centrum. Det stod snart klart att man även här kunde få lappsjuka. På torget var uppsatt en stolpe med vägvisare och avståndsangivelser till all världens hörn. Kanske för att lindra lappsjukan? Solen lyste som sagt större delen av vår vistelse i Norge.
Nu ställdes färden åter mot Sverige och vårt mål för dagen, nämligen Abisko vandrarhem. Vi insåg att vi inte hade haft möjlighet att bese bråkdelen av vad vi fått se under dagen, om vi i stället hade besökt Treriksröset. Frågan är om vi alls hade hunnit med det? Emellertid så dök vi in i diset och den "mörka" fjällvärlden när vi närmade oss Riksgränsen. En karg värld men ändå fylld med massor av hytter, förmodligen för fiskare. Grönskan var i det närmaste obefintlig och landskapet bestod till största delen av stenhällar och vattensamlingar, de flesta som små tjärnar. Det liknade faktisk en skärgård med en massa kobbar med uthus på - Kolla bild - . Fast detta låter trist, upplevde jag att resvägen var fylld av en säregen prakt. Dimslöjor över fjällen bröts av porlande fjällbäckar och det var minsann inga små bäckar. Högt uppe på fjällkanten kastade sig vattnet ut i mäktiga silvervita kaskader, i stark konkurrens med Niagarafallen. På långt håll kunde man se fjällbäckarna som vita snören utefter fjällsidorna. Detta intryck övervägde och fick de grå och grusiga fjällsidorna att förblekna i minnet.
Vi stannade till i Riksgränsen, skådade lyxen på hotellet, Lapponia, tror jag det hette", och tog del av anslagstavlans upplysning. En något förvånande information var, att man på midsommaraftonen skulle ha trevliga skidtävlingar på en något högre platå, en utmaning som vi p g a tidsbrist tyvärr inte kunde ställa upp på. Abiskos turistcentrum var fint. Vi besökte vårt semesterhem Björkliden (SJS) under kvällen och intog kaffe. Mina båda färdkamrater såg till att jag fick "hemmets" historia till livs. Såväl från Björkliden som från vägen mot Abisko kunde man beskåda Torneträsk, som med dimslöjorna över fjällen på andra sidan och med sitt mörka vatten skapade en trolsk stämning. Det tycktes mig som om jag var förflyttad till John Bauers sagovärld. Regnet fortsatte att falla och även vi föll så småningom i sömn.
Uppstigning tidigt. Duschen var penningbelagd, trodde Lennart och duschade kallt, otroligt spänstigt. Berndt och jag duschade också men inte kallt. Penningboxen var en kvarleva för att lura sörlänningar att duscha kallt. Dagen namn var Axel och datumet den 16 juni. Vi hade åtnjutit en god frukost och kände oss redo för ännu en dags stimulerande upplevelser i regn och åter regn.
Kockan 8.45 ställde vi in kompassen mot Kiruna. Kiruna är inte mycket att säga om. Man måste säkert bo där om man skall hitta något spännande. Vi besökte stationen, fikade och åkte vidare mot Jukkasjärvi. Vi kom lagom till gudstjänsten i Jukkasjärvis kyrka, ty det var söndag och det var skönt med stillheten i kyrkan. Efter predikan skulle det bli barndop och kyrkan fylldes snabbt med sameklädda infödingar. Innan vi gick vidare, beskådade vi kyrkan även utvändigt. Kyrkan, som var byggd år 1726 med materiel från år 1606, fann vi mycket vacker. Ett fotografi kan inte göra den full rättvisa.
Sedan bar det vidare mot Gällivare (via Svappavaara) kl. 12.45. I Gällivare var det ett måste med besök på "Dundret". Givetvis åkte vi glatt uppför på fel sida av berget, innan en motionär visade oss rätt. Dundret visade sig vara en förnämlig inrättning. Det var dock sparsamt med gäster. Efter att vi fikat, under beskådande av Gällivare liksom från ovan, fortsatte färden sydväst mot Porjus.
I Porjus studerade vi det nybyggda monumentet över hur kraften fördelas ut över Sverige, vilket beskrevs genom en blixt som slog ner i en jättebamsing till sten och delade den i två delar. - Kolla bild - Vid dess fot fanns Sverige utbredd i en krans av koppar. Tjusigt! Harsprånget var ju inget att se på men innan vi kom fram dit, kollade vi de djupa lavinerna, som verkligen gav svindelkänsla.
Rakt söderut träffade vi på en kyrka som var rena snickarglädjen, Jokkmokks kyrka. - Kolla bild - Efter att den fotograferats, fortsatte vi färden och följde Lilla luleälven sydost ut genom verkliga tassemarker, en så att säga lägre "djupasmålandsvy". Resan ner mot Luleå blev mest en transportsträcka genom tassemarkerna fram till Gamlestad i Luleås utkant, en stadsdel med äldre, låg renoverad bebyggelse och med en kyrka från 1400-talet. Vandrarhemmet "Örnvik" visade sig vara en förstklassig anläggning. Ett trevligt bemötande och rum av hotellklass, kombinerat med öl och Lennarts medhavda Billesholmskorv av minikaraktär, gav ett fint slut på dagen.
Kl. 7.32, måndag morgon, åkte vi in mot stationen. Bensinlampan hade då blinkat länge och det var med spänning vi inväntade resans slut, bussen mot Umeå kl. 8.00 för tjänstgöring vid Bandistriktet Umeå. Tack Lennart och Berndt för en trevlig samvaro och för förståelsen att stanna för fotografering på de mest konstiga ställen
Göran 20 oktober 1991
eller klicka på Bakåt eller på backtangenten!